kom då och tänd min eld!

körde och det gick juh inte alls, ingenting går. det känns som att jag går på autopilot och gör en massa misstag i farten, sådär bara. vill rätta till så mycket hela tiden, måste ringa upp igen och försäkra mig om att ingenting missuppfattades och springa tillbaks och "snälla, kom ihåg mig imorgon också". jag verkar väl inte missnöjd, otacksam?

paradoxalt. låg i sängen med mimmi och drack champagne, ur miniflaskor, sådana där som luras om priset och som så plötsligt och blubbeblubb har stigit en åt huvudet. så händer det att det är dags att arbeta, och det är en evinnerlig tur att anställaren av min på nykarlebyspråk kallat "cleaning service" är min pappa, för jag har aldrig tidigare haft så roligt när jag städat, till och med dammidamm bakom datorerna var skrattframkallande.

kanske var det bättre då när alla arbetade fysiskt, mjölk i flaska och blå och grön och gul ost, och ingenting hände förutom de där höjdpunkterna; plättkalas, åka höskrinda, julgranshuggning. ingen tid för överflödiga tankar och ångest.
men ändå, äsch, jag lever hellre nu, jag tycker överhuvudtaget inte om lantliv.

trygghet

det jag alltid söker och ständigt tror att jag håller på att förlora och så blir jag så ledsen att jag tänker igenom alla orsaker till att stanna inne i mitt rum [den tiden det tar för en människa att utan vatten och mat torka ut], ända tills jag kommer på att lösningen är att ringa till någon och det är, vilket väl heller inte är så ovanligt, trygghet. detta med att jag vill klara mig själv och att trygghetsbehovet växer, så det knakar, skär sig, på det sättet att jag börjar fundera på om jag ändå inte borde fortsätta prata någonstans. kanske kan bara det pratet hålla ihop mig.

trygghet är; nattligt framtidsprat i gosigt mimmi-rum, somna till film om cricket i indien eller döendesoldatklichéer i hemmet-där-tiden-står-stilla, sitta bredvid när telefonsamtal om "jag är så trött så jag orkar inte säga mer än att jag är kär i honom" pågår, mineralvatten på säng, anders&måns, födelsedagar, medvetenheten om att det alltid lönar sig att vänta sig det värsta ["sluta vara så hurtig, mamma"], "det kommer att bli en helt annan värld där i och med dig.".

gick ut och väntade mig mörker och snabbt tossande över gården. döm om min förvåning när steinpottvägsgårdarna badade i ljus. den planerade språngmarchen glömdes bort, jag gick smygande, för att inte väcka och förstöra. det finns överhuvudtaget inga långa avstånd mellan steinpottvägsgårdarna och stunden lämnades kvar bakom mig och ytterdörren. jag förstår ingenting. vad är det EGENTLIGEN som är neonvinterlyckan? jag blir galen om jag aldrig någonsin ska få veta det.

humrar och sånt

säg att skratta lite och mycket och var pillemarisk
spring jonnah, som om du skulle vara jagad
säg att spela teater och hitta på lite bus
dyk upp som från ingenstans och var den som ingen annan orkar vara
jag gör som ni säger för jag vet ingenting annat

det är skönt att skriva här och bäst skulle det vara om ingen läste och vad hemskt att börja gråta på grund av andras skrivande.

no tomte

jag blev positivt överraskad, dagen gick snabbt och smärtfritt. hann aldrig ha tråkigt och för den sakens skull blev den ändå aldrig krystad på något vis alls. många skratt, men också obekvämt i form av den i just den ändan och de två äldsta av släkten ständigt påtagliga religiositeten. satans, annars ett ord jag sällan använder för det passar helt enkelt inte i min mun, julevangeliet. den för dagen helt raka fabrorn var också där, försenad på grund av djurutfodring och det var i princip samma djur som pappa efter gröten, trots mina ganska (på grund av vetskapet om deras ineffektivitet) halvhjärtade protester, avhämtade i nedfrysningssyfte. oh gosh.

låg med svartungen den yngre i soffan och jag sov, han tittade på askungen, robinhood och kirchsteiger. innan jag somnade nosade jag honom i nacken och förundrades över den bebisdoft som fortfarande, efter tolv år av icke-bebisliv, omger honom. jag vaknade när den mera för mig sända filmen med bertil som skaffar morfar i huvudrollen. mat sen och en svartbror gammal som var besviken över att ingen på steinpottvägen och i tolfte huset frossade i lådor och sådantdär annat som andra familjer, vilka de familjerna är kom aldrig riktigt fram.

fick en klapp med garn som ringlade sig iväg bortåt och ditåt-bortåt gick jag och fick gå länge, för just som jag leddes in i ett skåp och trodde att NU så ringlade garnet utåt igen och in genom nästa dörr och vid det laget att jag hade tiotals meter garn i famnen och nästan var svettig och darrade lätt av nervositet så hittade jag äntligen änden på garnet och där stod den, den halvackustiska. med lagom längder garn och sådant jag verkligen önskat mig går det lätt att köpa mig ett tag och just nu känns allt riktigt bra.

och skönt att jag inte har frossat så farligt heller.

någonslags innandag

hemma bäst? jag vet faktiskt inte. längtar tills jag slutgiltigt slipper de granskande blickarna och alla gräl som, jag måste erkänna att, jag sätter igång och det att "jag vet att vi inte alltid gjorde rätt när vi uppfostrade dig". jag undrar hur de skulle reagera på allt sådant jag aldrig kommer att berätta för dem och jag tror att de faktiskt inte känner mig, vilket är mitt fel eftersom jag aldrig har gett dem chansen.

cigaretterna minskade i asken och jag dansade, så fel i sammanhanget. samtidigt en full och viftande farbror, "du är så fin, så fint hår och naglar och jag heter juha", tankar tillbaks på det andra mötet med bobpojken på en vecka (alltså det faktum att "kommer jonnah west hit?", "har du en dikt jag kan få se?"), öl skvalpande hit och dit utan någon ordentlig fylla, EN riktig vän i folkvimlet och senare bästa godiset; tugga tugga, svälj svälj. svassade hem tolv timmar senare med en påse full av för jonnah perfekta prylar.

i just can´t get enough.

apatiska barn

det är scheissekonstigt, det där att alltid när jag säger åt någon att nu, nu håller jag kanske på att bli lycklig ja riktigt om jag igen ska ta till med det klyschiga, tillfreds med livet. att jag alltid sjunker som om aldrig-förr, eller spränger den potentiella lyckan som födelsedagsballong mot cigarett, efter det påståendet. varför kan jag bara inte vara tyst?

det var två millimeter ifrån att jag skulle ha stannat på tröskeln och aldrig kommit tillbaks till skolan. orkar inte med att inte förstå och att inte förstås och att ständigt bara längta bort. det som inte heller förstås och det faktum att jag skär mig, men inte på det sättet att jag använder någonting vasst, mot alla där. fyra är vi som visst märks, men som måste ignoreras lite och sopas undan därför att vi typiskt nog inte vill anpassa oss. tyvärr är det framtiden som räknas.

strip music - never die

jag såg ett apatiskt barn, sådant på grund av för mycket av ont, och hennes bror var så ledsen när hon inte ville leka. jag förstår henne.

men detta vet jag: glitterbarn och blandband och att nästa år ska bli ett bra år.

sunday open

tänk att söndagarna alltid förr var lika samma som långfredagarna är för vissa utpekade laestadianbarn, att det var dagarna jag bävade för. kan inte alls förstå det såhär i efterhand när just den veckodagen betyder sunday open. idag tog barnsligheten överhand, det är bättre att bara ge vika för den än att den samlas som under ett lock i en tryckkokare för att sedan explodera ut när som helst och i HELT fel sammanhang. detta allt ledde till bussamtal till när-tv och att en som i en fagerholmsk bok skulle kallas kusinmamma blev arg, och hon är nog den enda människan som vid ilsket tillstånd gör mig rädd.

"jonnah, jag skulle inte kunna tänka mig att ha en kompis som jag inte kan äta godis med."

jag hade rätt, som vanligt, i att jag skulle skära mig mot största delen av festgästerna. två blonda galningar skrattade och hade hand om fjärrkontrollen, vilket var till åtminståne mitt förtret eftersom de fifflade med den. oh gosh. jag stod på trappan-där-man-röker och var på gränsen till att hamna i gräl, gällande det militäriska, men jag behärskade mig och sa bara snabbt min åsikt innan jag smet in. lika så bra, de på trappan-där-man-röker var redan så hjärntvättade att det skulle ha varit bortkastat att stanna där längre.
senare fick jag ändå höra att håll tyst, jag vill inte höra, förstör inte stämningen nu jonnah, jag orkar inte kina med dig.

vacker snöpromenad till huset-där-tiden-står-stilla, herr radikal, fru icke-så-radikal och så vicke förståss. tänk att jag får sova där så mycket jag behöver.

there are clowns in my telly and everything´s destroyed
the happiness was fake and it´s all gone
waiting for the next winter

vissa orkar inte kina, fult ord förresten, med mig medan jag inte vet om jag orkar med något alls just.

reflex och reflektioner

tillbakaspolat.

jag som hade passet gömt under kavajen, egentligen bara av den orsaken att jag för kvällen saknade väska och hade spridit ut mina tillhörigheter i andras, och planerat ett leende, ett tänk-för-att-det-har-jag och ett triumferande framdragande. innerst inne var jag också rädd för att fotot, ett misslyckat ett och föreställande en tolvåring nyss ankommen från ännu en sådan där medaljlös idrottsdag, och de svårförfalskat mönstrade sidorna med stämplar från här och där i världen inte skulle vara bevismaterial nog.

jag kände en kraftig han som föser in mig, samtidigt som jag tänker "men passet då?" och blickar över axeln för att försäkra mig om att glitterbarnen är mig i hälarna. men inte, för de står ännu utanför dörren och bevisliggör lugnt, oförskämt, att de FÅR.

aaah, jag är juh ett barn för tusan.

om man beställer piip on the beach förstås det inte. det är inte accepterat att vara pryd, så synd.

när sarasötsomsocker och jag sen ska träffa en full mormor, som efter den tusenxtusende kärleksförklaring till sitt gothbarnbarn, som vi naturligtvis också träffar, skrämmer iväg oss, välkomnas vi båda in som om ingenting. innan det har jag TILLDELATS en födelsedagsöl. jag sa juh det. sjabbigare men trevligare.

blandband; synth/elektronika i utbyte mot twee. eller tvärtom kanske. it´s me with the twee.

jonnah, bobpojken i riktning hitåt. jag ryckte till, som om jag hade brännt mig, bobpojken här och nu? så såg jag och jag ville bara springa iväg. bort bort från bobpojken samtidigt som jag visste att han skulle upptäcka mig direkt då, fast nu var det försent och han hade redan gjort det. men i samma ögonblick han tittade på mig förstod jag allt var bra, ingenting av det där hatet eller förraktet fanns kvar. Det enda som återstod var två leenden [varav ett var ett rejält krokigt leende, och det var det som var mitt] och en uppenbarligen ogenomtränglig blyghet. Antagligen noterade han att jag var tjockare sen sist också, för det har jag för mig att de som inte har sett mig på riktigt länge brukar notera.

någongång hemskjutsad också och jag skulle glädja bp med lite sång, men vid det laget var jag så hes att.. ja.

jag luktar och är helg-geggig i min helhet och det är definitivt en orsak att äta bästa maten ur nya risgrynsgrötskokaren och sen bara gömmas under täcket.

sista dagen

idag: dancing queen young and sweet only seventeen

imorgon: oh gosh, jag vill inte veta

happy new year

kan inte komma på ett bättre låtval just nu än den av bandet som också kan förknippas med en resa för inte alls så längesen, då jag var lyckligare än nu även om alla andra konstaterar att ja, nu måste du allt vara lyckligaste någonsin. äsch, trasselitrassel igen. idag tjatade den där anderssonskans-kalle-look-a-liken (varför ska en sådan idiot vara SÖT egentligen?) om onödig lycka. jag förstod aldrig vad han menade med det, men i och för sig har jag i mitt om en dag adertonåriga liv bara stött på en slags lycka och den ska då vara min ständigt återkommande neonvinterlycka.

jag ska ha föredrag i morgon och riktigt smeta på med brittiskt öu och aa så att de förstår att den där amerikanskan med jeppisaccent de lägger sig till med är passé.

jag blev bjuden på fest till spelmansvägen. ta med dina vänner, men bara sådana som jag känner. jag trodde verkligen att den tiden, som verkligen VAR rolig och gav upphov till någonslags känsla av samvaro, var över nu. ja, jag hade till och med accepterat det. för jag är inte helt säker på om jag är inbjuden som den gladbarnsligtputtenuttutstrålande person jag är (jonnah, det går inte att åldersbestämma en sagofigur), vilket är ett för mig kännetecknande som jag faktiskt uppskattar, eller bara tänkt att fungera som en slags utfyllnad på dansgolvet, vessan och trappan-där-man-röker. för vissa boende på spelmansvägen hade verkligen enligt min uppfattning tagit ett kliv tillbaka och låtit avståndet mellan glitterbarnen och de mogna växa så att det bara knakade om det.

du scheisse, jag tar med de andra glitterbarnen. det är ett bra ställe att bli krokig på och eftersom jag ändå ska röka kan jag lika gärna göra det på trappan-där-man-röker.

defens

nej jag måste fortsätta lite. åter till det så kallade kalaset. ska mamma sitta där och snegla på mig hela tiden och tänka att du ska inte tro att du kommer undan, jonnah, jag vet din hemlighet, jag vet att du är sjukelisjuk och att närsomhelst kommer din fina fasad att rasa. Hör du det? RASA.

du scheisse. hur skulle jag kunna vara utan det som är den för mig enda kända identiteten? det är juh jag, jonnah.

imorgon kommer fiffa hem till mig i alla fall. vi ska skriva såntdär egocentriskt till skoltidningen, såntdär med stora foton inflikade. fiffa förstår nog mig mest av alla människor. kanske det är därför hon verkar gilla mig mindre just nu. men imorgon ska jag säga att hon är vackraste och att jag ska köpa en drink åt henne på fredag. om hon köper en åt mig, för då är det faktiskt min födelsedag.

visslar trumpets and violins.

en pust av lättnad

jag kan nästan inte beskriva hur bra detta känns. senast idag pratade jag med sara om det att som saknas i mitt liv är ett community, någonstans att lufta mig. Just nu känns min bok lite krystad, så jag har bestämt att pausa med den lite.

sen orkar jag inte med alla krav som ett community innebär.

jag orkar inte skriva pappersdagbok av den anledningen att allt blir tråkigt när jag tar till papper och penna. detta blir den första och sista gången någon hör mig hylla elektroniskt.

som sagt måste jag lufta mig, inte minst jag själv vet hur jag trasslar in mig i ord och meningar när jag ska prata ut på riktigt med några annars så närstående som mina vänner.

jag kan inte hålla mig längre.

jag tänkte att jag skulle få sluta lite sådär obemärkt med det jag kallar pratandet. och hon sade verkligen att i januari tar vi och avslutar det här hela. det blir väl bra? jo, hur bra som helst. du vet jag behöver inte prata om det här längre för allt jag behöver kan jag få från annat håll nuförtiden och förresten kommer jag ändå att flytta snart.

ja då säger vi så. vi bjuder in dina föräldrar och dr. x hit den tionde januari. vi ska ha ett litet kalas för att fira. vill du ha prinsesstårta? vilken färg vill du ha på marsipanen? ååh, grön är också min favorit.

dum som jag är gjorde jag inte annat än satt och nickade. föräldrar, dr.x, kalas, grön marsipan. nick nick. nu kommer en klyscha, men jag älskar klyschor mest av allt; vem tror de att de kan lura? "det datumet är du frisk, då ska vi fira! aldrig mer jonnah, aldrig mer. hör du det?"

vad händer om jag rasar i februari? jo, vi tar ett nytt kalas i maj, då allt är bra igen. vi ska alla sitta där runt bordet alla ska vi säga att du är så duktig jonnah och aldrig mer.

just nu är det interpol som får rädda mig.