kinalampor

jag läser och skrattar åt det jag läser, min kollega pratar om moderna tider och soldaten svejk. nästan allting ter sig lite skrattretande sedan i lördags då jag förstod att jag inte skulle fortsätta jobba. det som inte ter sig på samma vis är det att mötas av ljus och mat och det här blev väl okej i det som inte här mitt hem men där jag bor mest. jag skrattar inte, men ett leende sprider sig någonstans inifrån magen ut genom munnen och förvandlas till en puss på en annan mun.

jag blev förstås besviken över ett påstått möte som inte blev av, men jag förstår också att det fanns ett flertal personer som vad gäller möten stod före i kön. ändå känner jag mig lite ledsen.