apatiska barn

det är scheissekonstigt, det där att alltid när jag säger åt någon att nu, nu håller jag kanske på att bli lycklig ja riktigt om jag igen ska ta till med det klyschiga, tillfreds med livet. att jag alltid sjunker som om aldrig-förr, eller spränger den potentiella lyckan som födelsedagsballong mot cigarett, efter det påståendet. varför kan jag bara inte vara tyst?

det var två millimeter ifrån att jag skulle ha stannat på tröskeln och aldrig kommit tillbaks till skolan. orkar inte med att inte förstå och att inte förstås och att ständigt bara längta bort. det som inte heller förstås och det faktum att jag skär mig, men inte på det sättet att jag använder någonting vasst, mot alla där. fyra är vi som visst märks, men som måste ignoreras lite och sopas undan därför att vi typiskt nog inte vill anpassa oss. tyvärr är det framtiden som räknas.

strip music - never die

jag såg ett apatiskt barn, sådant på grund av för mycket av ont, och hennes bror var så ledsen när hon inte ville leka. jag förstår henne.

men detta vet jag: glitterbarn och blandband och att nästa år ska bli ett bra år.