en pust av lättnad

jag kan nästan inte beskriva hur bra detta känns. senast idag pratade jag med sara om det att som saknas i mitt liv är ett community, någonstans att lufta mig. Just nu känns min bok lite krystad, så jag har bestämt att pausa med den lite.

sen orkar jag inte med alla krav som ett community innebär.

jag orkar inte skriva pappersdagbok av den anledningen att allt blir tråkigt när jag tar till papper och penna. detta blir den första och sista gången någon hör mig hylla elektroniskt.

som sagt måste jag lufta mig, inte minst jag själv vet hur jag trasslar in mig i ord och meningar när jag ska prata ut på riktigt med några annars så närstående som mina vänner.

jag kan inte hålla mig längre.

jag tänkte att jag skulle få sluta lite sådär obemärkt med det jag kallar pratandet. och hon sade verkligen att i januari tar vi och avslutar det här hela. det blir väl bra? jo, hur bra som helst. du vet jag behöver inte prata om det här längre för allt jag behöver kan jag få från annat håll nuförtiden och förresten kommer jag ändå att flytta snart.

ja då säger vi så. vi bjuder in dina föräldrar och dr. x hit den tionde januari. vi ska ha ett litet kalas för att fira. vill du ha prinsesstårta? vilken färg vill du ha på marsipanen? ååh, grön är också min favorit.

dum som jag är gjorde jag inte annat än satt och nickade. föräldrar, dr.x, kalas, grön marsipan. nick nick. nu kommer en klyscha, men jag älskar klyschor mest av allt; vem tror de att de kan lura? "det datumet är du frisk, då ska vi fira! aldrig mer jonnah, aldrig mer. hör du det?"

vad händer om jag rasar i februari? jo, vi tar ett nytt kalas i maj, då allt är bra igen. vi ska alla sitta där runt bordet alla ska vi säga att du är så duktig jonnah och aldrig mer.

just nu är det interpol som får rädda mig.