trygghet

det jag alltid söker och ständigt tror att jag håller på att förlora och så blir jag så ledsen att jag tänker igenom alla orsaker till att stanna inne i mitt rum [den tiden det tar för en människa att utan vatten och mat torka ut], ända tills jag kommer på att lösningen är att ringa till någon och det är, vilket väl heller inte är så ovanligt, trygghet. detta med att jag vill klara mig själv och att trygghetsbehovet växer, så det knakar, skär sig, på det sättet att jag börjar fundera på om jag ändå inte borde fortsätta prata någonstans. kanske kan bara det pratet hålla ihop mig.

trygghet är; nattligt framtidsprat i gosigt mimmi-rum, somna till film om cricket i indien eller döendesoldatklichéer i hemmet-där-tiden-står-stilla, sitta bredvid när telefonsamtal om "jag är så trött så jag orkar inte säga mer än att jag är kär i honom" pågår, mineralvatten på säng, anders&måns, födelsedagar, medvetenheten om att det alltid lönar sig att vänta sig det värsta ["sluta vara så hurtig, mamma"], "det kommer att bli en helt annan värld där i och med dig.".

gick ut och väntade mig mörker och snabbt tossande över gården. döm om min förvåning när steinpottvägsgårdarna badade i ljus. den planerade språngmarchen glömdes bort, jag gick smygande, för att inte väcka och förstöra. det finns överhuvudtaget inga långa avstånd mellan steinpottvägsgårdarna och stunden lämnades kvar bakom mig och ytterdörren. jag förstår ingenting. vad är det EGENTLIGEN som är neonvinterlyckan? jag blir galen om jag aldrig någonsin ska få veta det.