the fear is on

jag påstår så mycket, med så mycket styrka och jag tror ingen tar någonting på så stort allvar längre eftersom jag som den där vargpojken ständigt ger falskalarm. jag borde komma ihåg den lilla parentesen och bättra mig i fortsättningen. kanske det inte är just styrkan i ens åsikter som imponerar och vem borde jag imponera på egentligen? jag är en fascist på många vis.

jag hatar min fruktansvärda jag-känner-allt-i-magen-ångest och vill att den ska försvinna för alltid. de rena dagarna är de enda som gör att livet fortsätter, men då de är så FÅ.

en låda kyssar för de här två veckorna. "det har varit roligt att ha dig här, kom och hälsa på precis när du vill". åh, jag fäster mig så snabbt och börjar sakna.

ellie meadows

jag sätter mig ner, tar upp cigaretten ur fickan och jag tycker att det är skönt att inte en endaste tant med skrovelröst och rynkor vid munnen är närvarande. det här arbetet är luriskt, på ett sådant vis att jag verkligen anser mig förtjäna varje cigarett någonting alldeles otroligt. så som jag springer. så som jag springer ja, jag blev till och med svettig idag och senaste tillfället av samma slag var kanske i februari, då när jag med solen i ögonen släpade kabinväska och hade fem timmar av ensamhet och miserabelt uttryck att vänta.

i alla fall, och här kommer det väsentliga; NEONVINTERLYCKAN tittade förbi. det blir bättre och jag säger goodie med ett sådant där i texter vanligt förekommande "eftertryck" som jag aldrig förstått vad som menas med.

feber

jag låg i soffan, stirrade på den fula strukturtapeten och tänkte på alla pinsamheter i mitt liv. allt tedde sig så klart och tydligt att ingenting annat fanns och jag fylldes av skam, jag vred mig av skam. men nu är det bättre.

jag och den yngsta svartungen skulle på äventyr idag, ett sådant som skulle inkludera pizza&glass. just den där pizzan&glassen skulle vara för hans skull, hade jag tänkt, men nu behöver jag inte oroa mig alls eftersom jag efter ett alldeles för stort fudgeochskumbanansintag slocknade i soffan och vaknade upp med frossa. ändå är det synd, jag vet att jag är en sådan där lite speciell äldre som är det ultimata sällskapet på äventyr, vilket som helst.

annars så är det där springandet i korridorer och uppochner med hissar det bästa jag har antagit på länge. det är skönt att känna sig lite viktig och på det viset att jag behövs. hur jag nu ska klara av det utan hjälp på måndag är en annan sak. jag skäms över att jag lite vagt tänkte mig följande scenario: ett tryck på den röda stoppknappen, dunka det ulliga huvudet mot hissdörren, plocka åt mig morfinet och svälja.

stafettdag

första postutdelningen, den första av åtta. jag försöker fästa blicken och fotografera riktmärken, läser snabbt på namnskyltar. oschikvinnan berättar och jag hummar och nickar, också då när hon säger samma sak för andra gången. hon berättar att hon en dag, någon av de trehundrasextiofemxsju, läste elva komma fem kilometer på stegmätaren. oschikvinnan och jag kom överens om att ett hektiskt arbete är det bästa. som den solundvikande, detta mest på grund av mitt svarta hår, människa jag är uppskattar jag att hela dan spenderas inomhus.

"hon har sagt att man inte får forska i hans bakgrund, jag vet bara att han heter andreas. jag var tvungen att undvika att titta på hans fötter, utan skor var han barfota. sen åt han pajen uppochnervänd."
-kanske heter han andreas tvärtemot?

vet inte om jag egentligen orkar umgås med de där människorna i två veckor framöver, de pratar bara om middagsbjudningar och bakning, som all sjukhuspersonal och när jag säger bara menar jag det, men de verkar gilla mig.

pekon

"jag tror att du behandlas hårdare av människor än vad du egentligen förtjänar och det för att du själv spelar hård". jag spelar väl inte hård? jag vet ingenting annat om mig själv än mina känslor, jag är juh OVERKLIG, men det som jag direkt och utan betänketid kan säga är att jag absolut inte spelar hård. jag tror inte att det går att uppfatta en sådan som framkallar kommentarer som "en resa utan att du köper bamse är ingen resa" som annat än barnslig. hänger kvar vid barndom och saker förknippade med den är vad jag gör för att klara mig. jag skäms över mycket i mitt beteende, även om allt är jag; ivrigheten som verkar avskräcka människor, uppriktighet, själviskhet, det barnsliga, den lilla tanten. men jag orkar inte ta emot information om kommunikationmetoder vilka jag inte vet om överhuvudtaget. jag känner mig förolämpad även om jag inte riktigt vet varför.

om våren ska det inte sägas någonting för min del, den tar slut som allt annat, vilket är tur för ingen årstid är lika ingrodd av gammalt tonårsos och malätenhet som den. kallaste årstiden, vettja.

i tidningen fanns en i frakten oförsiktigt hanterad skiva, jag måste se vilka de där kaiser chiefs är.

polkadot

jag drar med handen längs med tyger, här finns många färger och mönster. ändå går jag här med träningsbyxor [när har jag skaffat dem, jag som aldrig tränar?] och en svartunges avlagda polotröja. jag skulle vilja duscha och sminka och dutta blomdoft och klä upp, men det finns inte. jag skulle vilja ha en fullbokad kalender, vistas på kafé timme efter timme, men det finns inte. jag tror inte att jag orkar planera någonting med någon längre, ingenting som jag får för mig att se framemot blir av.

jag skulle vilja vara en sådan där matinéfilmsflicka som hittar intriger i allt och flirtar vilt även i nyktert tillstånd. vacker med hjärtformat ansikte och kallas lilla barn även om hon är tjugoett. den här flickan har total självdisciplin, det heter att man ska äta som en fågel. hon tror på kärleken och när hon blir sårad gråter hon en skvätt och trallar vidare.

so please be kind if i´m a mess.

99p store

jag är inte en sådan som tar mig så mycket tid att sammanfatta egentligen och det är nu när jag tänker på det bra, eftersom jag annars har SVÅRT att leva i nuet. men det känns som att det har funnits alldeles för mycket för att bara ignorera det på ett sådant ställe som här.

london var det ja, en stad som inte sover och ändå stannar tubetågen upp efter midnatt. det är fenomenet läggdags som i en stad med gamla drottningprydda pengar och enkla fönster måste få leva kvar, påtagliga principer är viktigt. viktigast. där var vi då, två konvalecenter som spänt väntade på att någondera skulle brista ut i gråt. mina öron var efter en för ett öronbarn plågsam flygresa helt igenbommade och jag var lyckligtvis omedveten om det att de skulle förbli på det viset resten av veckan, bara för att fjäderlätt öppnas igen strax innan landningen på pirkkala.

i ett färgglatt rum fyllt av färgglada människor spelades det sydamerikansk musik på full volym och en pigg man kastade fram den ena papperstallriken på vilken exakt två rostade brödskivor placerats efter den andra. mellan tuggorna tittade vi ut över tak och jag tänkte att detta blir nog bra. efter en stund upptäckte jag att grönt slem rann ur mina ögon och bannade mig själv över att jag några nätter tidigare sovit med den mest sjukdomsignoranta flicka jag känner. då visste jag inte ännu att jag ännu skulle hinna dra på mig öroninflammation, hosta, snor och den första rikliga mensen på år och dar. oh my gosh.

vi läste noga av de fullklottrade adresslapparna jag tagit med mig och formade dagen efter dem. klämde in en cigarrett mellan varje rörelse. i plånböckerna låg rabattsedlar till "drink the bar dry" och jag blev lite vänligare inställd och trallade pipas när platsen visade sig vara golden square. vi tröttnade ändå fort fort fort och satt senare bland levande ljus, kristallkronor och speglar med tjocka guldramar och det gjorde nästan ingenting att saras drink kostade sju pund.

dans, hångel, slickepinneförsäljning på toaletten, gin&tonic ur duralexglas.

allt är en massa och jag har inget behov av att minnas exakt, för mina minnen är fina i sin -kan man säga- diffusion(?). jag minns musiken och vackra lolly, hon vars ögon när jag lyft undan den långa luggen var de vackraste jag sett. hon som jag kanske skulle ha träffat igen på samma ställe om jag inte hade tuggat svamp och försvunnit in i en värld av hallucinationer och tivolimusik.

sara åt pekon mest hela tiden och hissmannen blev ett stående uttryck.

det var detta jag behövde, det här var min fristad, om så bara för en vecka.

it looked like a girlfriend

da nar jag ar hemma igen, da ska jag aterge annat som funnits. jag vill inte nagonsin harifran, men jag vill inte hem eftersom det redan nu framgar att allt som jag nu under en veckas tid lyckats fortranga kommer att sla tillbaks pa tusenxtusen ganger varre nar jag kommit hem. jag har kort nagra skivor, jag hoppas de kan radda mig.

piccadilly

tugga i tre minuter, svalj och vanta. det har ar helt ovasentligt, dumt att skriva ner, men jag maste. "sara, du har rutor pa nasan och en karta pa kinden. plotsligt stirrar dodskallar upp fran askfatet och tivolimusik snurrar framlanges och baklanges, precis hur snabbt eller langsamt som helst. jag vet allt helt plotsligt, att jag ar en liten "japanes" som bor pa en toalett, jag kan far inte fram det jag tanker saga, allt som hors ur min mun handlar om paprika och kate moss och hur garna jag skulle vilja ha apelsinjuice. jag fotar, vill att andra ska fa veta att det finns dodskallar, skyskrapor och rutor. fortstas fastnar ingenting pa bild. jag ramlar i trappan, vi ar pa starbucks och jag ser sex i en soffa, hur en kvinna skrattar hysteriskt om och om igen. eller ar det jag som skrattar? pa gatan igen och alla gar framat utan att rora pa benen, alla glider framat. jag tror att jag har gett bort alla mina pengar at nagon lycklig stare, men sara sager att sa ar det inte. jag grater och sager att jag vill att det har ska sluta, men ingen gor nagonting for jag har juh last in mig pa toaletten, mitt hem. det varsta ar anda tivolimusiken; nar ska den ta slut?

vi missade forstas blow up-klubben och det kanske var lika bra.

whatever i did, it wasn´t for me

"du måste berätta för dina föräldrar innan du åker". allt blir ironiskt för jag vill vara vuxen och självständig och utveckla ett naturligt distanserat förhållande till mina föräldrar, samtidigt vill jag vara det lilla barnet som behöver. men jag vet att ett erkännande skulle fördröja det att de börjar lita på mig ytterligare, kanske de aldrig skulle kunna göra det. jag vill juh bort, vidare och så kanske jag kan bli förhindrad. eller kan jag? betyder inte sjuttondeitolvteåttisex någonting i detta sammanhang?

jag kunde förstå då när det fanns en risk för oansvarighet från andras sida, "om du åker, kanske ingen finns att ta emot dig när du kollapsar".

nu får jag själv se till att landa så mjukt som möjligt och risken för en slags kollaps är sannerligen större omringad av rosa väggar och guldtavlor än någon annanstans.

london calling

detta finns; nununununu. jag bär en regnbågsrandig tröja, härte-överröst topp, smala jeans och glasögon. håret är rufsigt - plattången ligger avbruten med röda trådar spretande åt olika håll. ena handen har långa naglar, andra korta, detta för att kunna "you can always go downtown" utan förhinder. "jonnah du lyssnar alltid på glad musik, det är så paradoxalt." nej nej nej, i den finns undertoner.

och förresten behöver jag aldrig berätta åt någon, det finns inga hot, du har tystnadsplikt och kan inte göra någonting. det enda jag förväntar mig av dig är alternativ och det är skrivet under på och då litar jag på.

jag tänker på detta och lägger det till mitt tretusenbitarspussel:

"Smärtan är en farkost. Bräcklighetens poetik. Vi är inga hjältar. Sårbarheten som en kommunikation bland andra. Dina egna sår en möjlighet att nå de andras. Ungefär så, ungefär så enkelt kan det skrivas.Och kanske skulle den raden räcka. Ändå fortsätter jag. Naturligtvis fortsätter jag.
Att arbeta utifrån sin egen bräcklighet snarare än att låtsas bort den. Vi bär alla en innersta punkt av detta bräckliga. Tala till den och du blir lyssnad på. Finns en massa människor som verkar vara så professionella att det enda man kan göra är beundra. Stålmän. Och det är inte kommunikation. Det är en separation som inte kommer att leda hemåt. Att låta dina sprickor vara kvar är att låta hängbron dingla mellan en människas sårbarhet och en annans. Också den man som aldrig kommer få upp den kommer att bli älskad. Stål är så trist att äta frukost med."

tack monica.