stafettdag

första postutdelningen, den första av åtta. jag försöker fästa blicken och fotografera riktmärken, läser snabbt på namnskyltar. oschikvinnan berättar och jag hummar och nickar, också då när hon säger samma sak för andra gången. hon berättar att hon en dag, någon av de trehundrasextiofemxsju, läste elva komma fem kilometer på stegmätaren. oschikvinnan och jag kom överens om att ett hektiskt arbete är det bästa. som den solundvikande, detta mest på grund av mitt svarta hår, människa jag är uppskattar jag att hela dan spenderas inomhus.

"hon har sagt att man inte får forska i hans bakgrund, jag vet bara att han heter andreas. jag var tvungen att undvika att titta på hans fötter, utan skor var han barfota. sen åt han pajen uppochnervänd."
-kanske heter han andreas tvärtemot?

vet inte om jag egentligen orkar umgås med de där människorna i två veckor framöver, de pratar bara om middagsbjudningar och bakning, som all sjukhuspersonal och när jag säger bara menar jag det, men de verkar gilla mig.