99p store

jag är inte en sådan som tar mig så mycket tid att sammanfatta egentligen och det är nu när jag tänker på det bra, eftersom jag annars har SVÅRT att leva i nuet. men det känns som att det har funnits alldeles för mycket för att bara ignorera det på ett sådant ställe som här.

london var det ja, en stad som inte sover och ändå stannar tubetågen upp efter midnatt. det är fenomenet läggdags som i en stad med gamla drottningprydda pengar och enkla fönster måste få leva kvar, påtagliga principer är viktigt. viktigast. där var vi då, två konvalecenter som spänt väntade på att någondera skulle brista ut i gråt. mina öron var efter en för ett öronbarn plågsam flygresa helt igenbommade och jag var lyckligtvis omedveten om det att de skulle förbli på det viset resten av veckan, bara för att fjäderlätt öppnas igen strax innan landningen på pirkkala.

i ett färgglatt rum fyllt av färgglada människor spelades det sydamerikansk musik på full volym och en pigg man kastade fram den ena papperstallriken på vilken exakt två rostade brödskivor placerats efter den andra. mellan tuggorna tittade vi ut över tak och jag tänkte att detta blir nog bra. efter en stund upptäckte jag att grönt slem rann ur mina ögon och bannade mig själv över att jag några nätter tidigare sovit med den mest sjukdomsignoranta flicka jag känner. då visste jag inte ännu att jag ännu skulle hinna dra på mig öroninflammation, hosta, snor och den första rikliga mensen på år och dar. oh my gosh.

vi läste noga av de fullklottrade adresslapparna jag tagit med mig och formade dagen efter dem. klämde in en cigarrett mellan varje rörelse. i plånböckerna låg rabattsedlar till "drink the bar dry" och jag blev lite vänligare inställd och trallade pipas när platsen visade sig vara golden square. vi tröttnade ändå fort fort fort och satt senare bland levande ljus, kristallkronor och speglar med tjocka guldramar och det gjorde nästan ingenting att saras drink kostade sju pund.

dans, hångel, slickepinneförsäljning på toaletten, gin&tonic ur duralexglas.

allt är en massa och jag har inget behov av att minnas exakt, för mina minnen är fina i sin -kan man säga- diffusion(?). jag minns musiken och vackra lolly, hon vars ögon när jag lyft undan den långa luggen var de vackraste jag sett. hon som jag kanske skulle ha träffat igen på samma ställe om jag inte hade tuggat svamp och försvunnit in i en värld av hallucinationer och tivolimusik.

sara åt pekon mest hela tiden och hissmannen blev ett stående uttryck.

det var detta jag behövde, det här var min fristad, om så bara för en vecka.