whatever i did, it wasn´t for me

"du måste berätta för dina föräldrar innan du åker". allt blir ironiskt för jag vill vara vuxen och självständig och utveckla ett naturligt distanserat förhållande till mina föräldrar, samtidigt vill jag vara det lilla barnet som behöver. men jag vet att ett erkännande skulle fördröja det att de börjar lita på mig ytterligare, kanske de aldrig skulle kunna göra det. jag vill juh bort, vidare och så kanske jag kan bli förhindrad. eller kan jag? betyder inte sjuttondeitolvteåttisex någonting i detta sammanhang?

jag kunde förstå då när det fanns en risk för oansvarighet från andras sida, "om du åker, kanske ingen finns att ta emot dig när du kollapsar".

nu får jag själv se till att landa så mjukt som möjligt och risken för en slags kollaps är sannerligen större omringad av rosa väggar och guldtavlor än någon annanstans.