london calling

detta finns; nununununu. jag bär en regnbågsrandig tröja, härte-överröst topp, smala jeans och glasögon. håret är rufsigt - plattången ligger avbruten med röda trådar spretande åt olika håll. ena handen har långa naglar, andra korta, detta för att kunna "you can always go downtown" utan förhinder. "jonnah du lyssnar alltid på glad musik, det är så paradoxalt." nej nej nej, i den finns undertoner.

och förresten behöver jag aldrig berätta åt någon, det finns inga hot, du har tystnadsplikt och kan inte göra någonting. det enda jag förväntar mig av dig är alternativ och det är skrivet under på och då litar jag på.

jag tänker på detta och lägger det till mitt tretusenbitarspussel:

"Smärtan är en farkost. Bräcklighetens poetik. Vi är inga hjältar. Sårbarheten som en kommunikation bland andra. Dina egna sår en möjlighet att nå de andras. Ungefär så, ungefär så enkelt kan det skrivas.Och kanske skulle den raden räcka. Ändå fortsätter jag. Naturligtvis fortsätter jag.
Att arbeta utifrån sin egen bräcklighet snarare än att låtsas bort den. Vi bär alla en innersta punkt av detta bräckliga. Tala till den och du blir lyssnad på. Finns en massa människor som verkar vara så professionella att det enda man kan göra är beundra. Stålmän. Och det är inte kommunikation. Det är en separation som inte kommer att leda hemåt. Att låta dina sprickor vara kvar är att låta hängbron dingla mellan en människas sårbarhet och en annans. Också den man som aldrig kommer få upp den kommer att bli älskad. Stål är så trist att äta frukost med."

tack monica.