feber

jag låg i soffan, stirrade på den fula strukturtapeten och tänkte på alla pinsamheter i mitt liv. allt tedde sig så klart och tydligt att ingenting annat fanns och jag fylldes av skam, jag vred mig av skam. men nu är det bättre.

jag och den yngsta svartungen skulle på äventyr idag, ett sådant som skulle inkludera pizza&glass. just den där pizzan&glassen skulle vara för hans skull, hade jag tänkt, men nu behöver jag inte oroa mig alls eftersom jag efter ett alldeles för stort fudgeochskumbanansintag slocknade i soffan och vaknade upp med frossa. ändå är det synd, jag vet att jag är en sådan där lite speciell äldre som är det ultimata sällskapet på äventyr, vilket som helst.

annars så är det där springandet i korridorer och uppochner med hissar det bästa jag har antagit på länge. det är skönt att känna sig lite viktig och på det viset att jag behövs. hur jag nu ska klara av det utan hjälp på måndag är en annan sak. jag skäms över att jag lite vagt tänkte mig följande scenario: ett tryck på den röda stoppknappen, dunka det ulliga huvudet mot hissdörren, plocka åt mig morfinet och svälja.