the fear is on

jag påstår så mycket, med så mycket styrka och jag tror ingen tar någonting på så stort allvar längre eftersom jag som den där vargpojken ständigt ger falskalarm. jag borde komma ihåg den lilla parentesen och bättra mig i fortsättningen. kanske det inte är just styrkan i ens åsikter som imponerar och vem borde jag imponera på egentligen? jag är en fascist på många vis.

jag hatar min fruktansvärda jag-känner-allt-i-magen-ångest och vill att den ska försvinna för alltid. de rena dagarna är de enda som gör att livet fortsätter, men då de är så FÅ.

en låda kyssar för de här två veckorna. "det har varit roligt att ha dig här, kom och hälsa på precis när du vill". åh, jag fäster mig så snabbt och börjar sakna.