niezschben-schåpa

precis då när jag tänkte att nej det här går inte längre, jag kan inte urskilja ett enda ord, alla sidor är fullproppade av fula gubbar med vattnig blick och sidnumren är det enda jag ser tydligt, då kom hon in genom dörren, släppte ut chaffinch david bowie i farten och sa att hej, jag såg att nyckeln satt i dörren och tänkte att du nog skulle vara hemma. vi lagade grekisk sallad med feta light och förstörde det lighta med marsglassar. imorgon ska jag leva så där idealiskt, det finns ingenting annat, nu var huvudsaken att jag hade sällskap.

jag kom på, i samma veva som jag träffade henne, sarasötsomsocker, att jag har saknat henne otroligt mycket. pratpratprat, jonnah har så mycket att berätta och sedan visar hon mig sina nya, sjuttiotalsbruna väggar och jag vill aldrig åka hem. nu åker hon och bp måste komma hem fort, annars kan det hända att jag sådär klyschigt tjyvar pengar ur någon kakburk och tar tåget som åker förbi humppila och toijala och glömmer bort studentaxamen.

sunday closed

en gång till sitta vid köksbordet och berätta att pengarna igen är slut och få soffkataloger upptryckta i ansiktet. jomen, det går så här ändå.

i åbo såg vi, efter evighetslångt trassel, the ark. så här i efterhand, i mitt huvud, ter sig konserten som en hög och religiös svettorgie med en hal och halvnaken ola över alltsammans. men det är ett härligt minne det jag har ändå, jag har juh alltid velat hoppa grynetaktigt och sjunga aa-aa-aa-aaaa-aa med just av hoppandet svajig röst till calleth you, cometh i. nu har jag gjort. det att sen bli övertalad att posera; "ja jonnah, kom och sätt dig!", att höra bp:s "visst är din pappa präst?" och flickan som log är fler pluspoäng, eller någonting sådant.

vicke har nu lärt mig att den svarta pausen i disneydags och star trek är avsedd för reklam, ingenting annat, vilket jag trodde. är det inte logiskt ändå att det svarta är spänningshöjande?

att igen bli insläppt [ÄR det nu anti-rynkkrämen ska på?] till den av ola ihågkomna nattklubben, det var goodie. men det som var mest goodie var den vita choose life-tröjan och "vacker, vacker, vacker!", det blev så tydligt riktat mot mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av det. jag har aldrig tidigare fått ett sånt bemötande, men jag har för mig eller jag tror mig minnas att jag var rätt så tillsluten och svår att få grepp om och det är en orsak till att jag inte visste hur jag skulle återgälda allt, även om jag så gärna ville. nu blir det dumt egentligen, eftersom det här läses, men jag skulle så gärna då ha velat förmedla hur jag rördes av hela den här människan. jag kände hennes doft innan jag somnade och hoppades att hon kände sig trygg och välkommen där hon låg. alla var vackra och det riktigt inifrån [jag utgår ifrån att de vet hur lyckligt lottade de är!], oberoende av saker som storlekenförsmåjeans [eller?], tandproblematik, eller oro över en inte alls felvald kjol. jag lyckades såklart uppbåda några vredesutbrott, försök kontrollera dig jonnah, jag hoppas att det jag sa inte var alltför hemskt. det är nog så att alkohol mest verkar fördummande på mig.

det är alldeles för mycket som blir på hälft, allt egentligen.

nu saknar jag, åk inte till stockholm snälla sarasötsomsocker. vi ses imorgon, hoppas jag.

alla såg på mig på stationen i tammerfors, kanske var det därför att jag såg så bedrövad ut. det här är den värsta söndagen på länge.

svartunge, också inklämd

just nu väntar jag på att håret ska ta färg, därför skriver jag. idag har det funnits "fyra kvinnor på teater", glittercollege, fattigdomspanik, cigarettprat, frustration över hemmaglömd mp3-spelare och natten innan allt en dröm i vilken jag sa att jag var dålig på sex. nu plågas jag härligt nog av hathathatvarförvarförvarför över att jag i bilen sa till min mamma att jag har ångest. nu tycker hon att jag är otacksam och aldrigaldrigaldrig nöjd. och som vanligt kommer jag så här i efterhand på ord efter ord som jag kunde ha sagt där i bilen, stuckit in emellan hennes oordnade försök till konversation, en sådan om små glädjeämnen. jag undrar hur jag ska göra mig fin inför ola på fredag.

inklämd någonstans mittemellan bara

jag vet precis hur den här långledigheten kommer att bli; tiden kommer att gå och gå och gå och jag kommer att känna mig hemmasatt och bara gapa stort sen när otaliga hemmapanikdagar gått till historien och det blir dags att ta itu med någonting på riktigt. de senaste dagarna har gått precis i ett sådant tecken, den besynnerliga penkkisen högg av allt livfullt på ett sådant snöpligt sätt. vad dumt, eftersom det var nu livfullheten skulle spela in. det känns som att jag inte har träffat en endaste människa på evigheter, fastän det som är sant är att jag var hemma hos bp igår och brännvinsprinsessan idag.

jag ser ljust på imorgon för då ska jag inleda det nya pratandet, det som ska analyseras ur en helt annan vinkel. sedan ska jag gå på fn med sarasötsomsocker, som i övrigt har en likadan tid att passa en halvtimme senare än jag, hoppas att hon är piggare då och att vi ska prata om london och hur ofta hon ska komma och hälsa på mig i stockholm. just det, stockholm blir det nog, hårfrisörernas och konststuderandenas förlooovade land får vänta lite.

dumma jonnah körde fel och fastnade och två bilar fick stanna och hjälpa och sen kördes det i fel fil, i den bilarna kommer emot, en stund. nu vågar jag snart inte köra bil ensam mer.

tomt

jag känner ingenting alls, efter en tung och bedövande sömn. först grät jag så jag skakade över att jag misslyckas med allt, sen ökades min självförstörelseiver i och med att pappa stod och ropade åt mig, "varför förstörde du min nattsömn? varför förstörde du min nattsömn? varför förstörde du min nattsömn?", vilken [nattsömnen då] ändå kändes du scheiss så trivialt just då. jag tänkte att hur skulle det vara pappa, om du slapp mig?, tänk så passande det skulle vara om vi skiljdes åt på det här sättet, mitt i det sista grälet.

dansa går an, om det dansas tillräckligt svettigt och runtrunt och leenden hitochdit kan jag stå ut, kölden hinner inte ifatt mig, men efter en stund och när jag tar en cigarett och upptäcker att glitterbarnen också bara andas tyst och har dimma för ögonen och jag också vet att det är för sent att försöka vrida på någonting längre, förstår jag att jag inte kan låtsas vara hurtig för deras eller min egen skull en sådan här kväll. jag flyr till wessan och tänker mantran. vi dricker mer och allt blir upphöjt till två.

nu känner jag ingenting. skulle ändå vilja ringa åt någon nu och fråga hur de mår, men jag vågar inte.

klippet

skrev franska, klipptes av en frisör för första gången på tre år, bar skottishmössan.

men ska ingenting bli som det ska, jag vet ingenting jag.

elf/zwanzig i finskan, helt ofiksu är jag.

jag vill inte ha halare imorgon. vari finns den där vitsen med att imitera riterna, av dem dessutom den mest smaklösa, som förekommer på universitet när det är gymnasiet som avslutas? jag hatar alla dessa traditioner, men mest hatar jag det att jag är så kluven inför dem och faktiskt bryr mig lite om vad andra tycker. ta dagaluku till exempel, "det är pinsamt när ingen står och hoppar och sjunger med i final countdown!". det är så synd så det är inte sant att jag har ett flertal gånger stått ute i rutan och blossat exakt då när tututuuutu tututututuu dundrat igång. men samtidigt får jag dåligt samvete eftersom personer faktiskt försöker skapa någonslags stämning. men hallå ändå, det går inte att skapa lycka, den enda lycka som finns är juh den ständigt i mina texter återkommande neonvinterlyckan och den har jag kanske börjat tappa tron på. inte ens neonvinterlyckan infinner sig längre, synd att den ska vara så opåverkbar.

jag vill gå på gayklubb i london.

v-v-valentine

det är plus-minus idag.

"hej, ska vi köpa biobiljetter på specialerbjudande idag?" sen visste jag att det inte är någonting fel i att söka trygghet i en som levt mindre. vi visste ingenting om filmen i förväg ["är det en musikal??"] men när du sedan sjöng med i untertiteln förstod jag att det var juh inte själva filmen någonting handlade om. sen att jag proppade i mig godis som om någon tog tid, bara för att försäkra mig om att ingen skulle komma och knycka fudgechocobananaskritor ifrån mig var det som gjorde att jag snabbt var tvungen att återgå till min verklighet. innan hundratjugo på mätaren och lite skrattattackshack ner i åttio och sedan hundratjugo igen.

it´s a winter and i´m proud to say i´m happy
i have a thousands of reasons to feel bad
someone told me about popcorns and i might feel the same right now
but not exactly cause i´m always different
...
there are clowns in my telly
everythings destroyd
the happiness was fake and it´s all gone
waiting for the next winter
...
froh, glücklich, immer unfurchtbar
es ist ein traum, ich bin wieder blind
die sonne ist mein körper und die sterne
sind meine augen
wir brauchen nicht mehr wisser
der hass ist weck
ALLES IS WECK???

senare:
it´s a very special knowledge that you´ve got my friend
you can travel anywere with anyone you care

jag vet att jag inte borde ha frågat om vad som sades, jag ska alltid vara nyfiken till en självstjälpande grad. nu vet jag i alla fall helt som om jag ändå måste ignorera det att det finns så mycket med mig som ingen orkar med, så mycket fult med mig. men varför slösa bort så mycket på mig då, om jag ändå bara gör fel och har fult och borde ha **** * *******?

jag fick ett vändagsmeddelande, club nokiasta.

irrfärd

jag förstår inte hur jag kan vara exakt lika mörkrädd inuti bilen som utanför. jag körde från vickes nu och jag hoppas att jag inte behöver göra om en sådan inbillad biljakt fler gånger.
vicke hämtade en kikare och vi tittade på månen; den hade finnar. jag gav bort ett fiskluktande våffeljärn idag också, lyssnade på fyra mysgamlingar som inte kunde bestämma sig för om min kändisfaffas nästa alster kan kallas memoarer. oh goodie.

"det är oftast så att ungdomar är nyfikna på andra, vill ta reda på deras namn och sånt. men de är kanske inte så självstadda." som..?

det är en våning mellan mig och bp nu, jag tror att hon sover.

knucklebuster

ett annat kalas fick jag avstyrt. samma dag som skulle vara den sista: "nej jag måste få komma hit igen och igen och igen, vad ska jag annars hålla mig i?". så nu fortsätter samtalen, men från ett annat håll, ur en annan vinkel. pillerrädda jonnah måste kanske börja knapra någonting nu, sist och slutligen, för tidigare var det så att "jonnah, vill du inte att vi skriver ut någonting ångestdämpande åt dig?" - "nej, jag måste ha den för att komma ifrån den" [oh gosh, så naivt]. samtidigt är jag så rädd om de sköra runt om kring mig, vi glittrar så i otakt just nu.

födelsedagskung

jag var på kalas igår, det var vicke som var födelsedagskung [tihi, så är det] den här gången. jag rökte med herr radikal och jazzfaffan - samtalsämnet var färgprinters. det var fullt i hemmet-där-tiden-står-stilla, och det var jag som såg på när andra blev presenterade. det var mysigt att vara samlade, tv-sändningarna var mindre mysiga. jag tänkte att jag skulle hålla mig från att dricka eftersom jag hade bil och det skulle faktiskt ha varit riktigt trevligt att överraska med nykterhet för en gångs skull, men det faktum att jag hade linskopparna i väskan, nån deciliter champagne i magen, vilket är tillräckligt för att jag ska börja bryta löften, ett samtal med bobpojken bakom mig och en bristfällig galningsfamiljskortlek till förfogande vägde upp alla nackdelar med spirituosa-intag jag kunde komma på. så sist och slutligen blev det också cocominibar på streckan mellan pest och kolera, "nej, den har jag inte, inte den heller, inte den heller" och någon som hällde en hel kuckelimuck-på-stranden över mig. bilen rörde jag inte förrän idag.

jag har haft en sådan slags panik över studentfinskan och min otillräcklighet överlag att jag övervägt både självmord och det att råtitta på finskt. slutligen; jag kan bara beundra de som vågar ta det slutliga steget [framför tåg, med öppna sår ner i badkar och så vidare] på avstånd och har idag tittat på tre salatut elämät avsnitt, ska ikväll se en finsk film och imorgon se ett program om schizofreni på tidigare nämnt språk. vet inte om galningsfamiljskortleken var till någon stor hjälp.måste ta tag i så mycket, jag orkar inte. JAG ORKAR INTE.

datorn krashade och om musiken försvinner igen, stryker jag med på samma gång.

stadensomaldrigsover nr x

"jonnah, borde inte du stiga upp snart?" va?, titta på klocka, samla ihop pärlhalsband, bre smörgås, allt i väskan, tänka "hatar han mig?", hinner inte. det fick bli ett annat tåg i stället, i vilket jag senare sitter och längtar efter vischyvatten. nu är jag hemma och känner mig klyschigt tom inför allt som väntar mig, men nej jag ska inte gråta mer över min otillräcklighet, det får vara slut med sådana saker nu. jag ska tvinga, pressa mig och ta itu med allt på en enda gång [onödigt tänkt av den orsaken att det bara finns den och den tiden för den och den uppgiften och all den tiden bildar ett streck från och med nu] och inte ifrågasätta mig själv överhuvudtaget och när det är över, vilket jag helt kallt utgår ifrån att det någongång kommer att vara, ska jag ta smällarna. det är det där lilla "efteråt" som är betydande.

bp och jag satt under en duk, vi var på orientexpressen. bort med duken; kallt och stirrande blickar, på med duken; varmt och bara vi två. bort med duken igen; jens och vicke kommer och möter oss och det är så härligt att vara där vi är precis då.

nu är namn som bristol och dynamo för mig omsatta i praktiken, nu har de tillhörande färger, temperatur och lukt. jag kan inte säga att jag inte alls känner mig som en statist i sådana sammanhang, inte ännu, men jag känner mig inte ovälkommen. jag träffade som hastigast personer, vars namn redan fanns lagrade i mig och det som är det viktiga med det är att jag upplevde att det var värt att minnas dessa namn. jag trodde inte att kombinationen vacker+vänlig+fiksu var möjlig men nu vet jag bättre. klart att jag var rädd, blev medveten om mitt talfel, men det som stannade i minnet och som fortfarande finns kvar är det att i åbo finns det underbara människor, sådana som värmer. jag fick panikångest när jag senare tänkte på de fyra, resterande jakobstadsmånaderna.

"haha, jonnah lyssnar på ett band som heter broder jakob, eller någonting sånt."
så låter det fortfarande.

jag åt mycket och demonstrativt bara för att mamma såg så oroligt på mig.

chokladpuddingsdag

idag har jag, min nya vana trogen, druckit kaffe och då på det viset att jag har sörplat från fatet. nej nej nej, tänks det då, håll dig borta från sådant som ska pigga upp/sudda ut/utgöra substitut. jag avbryter, karskt och sturskt, att här är det inte frågan om någonting "allt eller ingenting" eller "från den ena ytterligheten till den andra" utan här är det frågan om en tillfällig motsvarighet till att, som ett heeelt lösryckt exempel, röka med munstycke och det som det mest är frågan om är att retas med slentrianmässigheten och det att ta-vad-du-får-och-håll-tyst.

jag blir verrückt av allt ovisst, hela allting och dess bajsighet vill förstöra mitt självförtroende och framtidstro [jo, det HAR funnits någotslags ljus i mig]. studentproven, edinburgh?, hotet mot londonresan, kurragömma&calles-jobben?, stockholmssommaren?, inträdesprov. jag grät inte för ingenting där på nöjesmetropolen, jag grät över jävla otillräckligheten. men det ska inte hända igen.

nu ska jag till åbo och glömma allting en liten stund.