sunday closed

en gång till sitta vid köksbordet och berätta att pengarna igen är slut och få soffkataloger upptryckta i ansiktet. jomen, det går så här ändå.

i åbo såg vi, efter evighetslångt trassel, the ark. så här i efterhand, i mitt huvud, ter sig konserten som en hög och religiös svettorgie med en hal och halvnaken ola över alltsammans. men det är ett härligt minne det jag har ändå, jag har juh alltid velat hoppa grynetaktigt och sjunga aa-aa-aa-aaaa-aa med just av hoppandet svajig röst till calleth you, cometh i. nu har jag gjort. det att sen bli övertalad att posera; "ja jonnah, kom och sätt dig!", att höra bp:s "visst är din pappa präst?" och flickan som log är fler pluspoäng, eller någonting sådant.

vicke har nu lärt mig att den svarta pausen i disneydags och star trek är avsedd för reklam, ingenting annat, vilket jag trodde. är det inte logiskt ändå att det svarta är spänningshöjande?

att igen bli insläppt [ÄR det nu anti-rynkkrämen ska på?] till den av ola ihågkomna nattklubben, det var goodie. men det som var mest goodie var den vita choose life-tröjan och "vacker, vacker, vacker!", det blev så tydligt riktat mot mig att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av det. jag har aldrig tidigare fått ett sånt bemötande, men jag har för mig eller jag tror mig minnas att jag var rätt så tillsluten och svår att få grepp om och det är en orsak till att jag inte visste hur jag skulle återgälda allt, även om jag så gärna ville. nu blir det dumt egentligen, eftersom det här läses, men jag skulle så gärna då ha velat förmedla hur jag rördes av hela den här människan. jag kände hennes doft innan jag somnade och hoppades att hon kände sig trygg och välkommen där hon låg. alla var vackra och det riktigt inifrån [jag utgår ifrån att de vet hur lyckligt lottade de är!], oberoende av saker som storlekenförsmåjeans [eller?], tandproblematik, eller oro över en inte alls felvald kjol. jag lyckades såklart uppbåda några vredesutbrott, försök kontrollera dig jonnah, jag hoppas att det jag sa inte var alltför hemskt. det är nog så att alkohol mest verkar fördummande på mig.

det är alldeles för mycket som blir på hälft, allt egentligen.

nu saknar jag, åk inte till stockholm snälla sarasötsomsocker. vi ses imorgon, hoppas jag.

alla såg på mig på stationen i tammerfors, kanske var det därför att jag såg så bedrövad ut. det här är den värsta söndagen på länge.