tomt

jag känner ingenting alls, efter en tung och bedövande sömn. först grät jag så jag skakade över att jag misslyckas med allt, sen ökades min självförstörelseiver i och med att pappa stod och ropade åt mig, "varför förstörde du min nattsömn? varför förstörde du min nattsömn? varför förstörde du min nattsömn?", vilken [nattsömnen då] ändå kändes du scheiss så trivialt just då. jag tänkte att hur skulle det vara pappa, om du slapp mig?, tänk så passande det skulle vara om vi skiljdes åt på det här sättet, mitt i det sista grälet.

dansa går an, om det dansas tillräckligt svettigt och runtrunt och leenden hitochdit kan jag stå ut, kölden hinner inte ifatt mig, men efter en stund och när jag tar en cigarett och upptäcker att glitterbarnen också bara andas tyst och har dimma för ögonen och jag också vet att det är för sent att försöka vrida på någonting längre, förstår jag att jag inte kan låtsas vara hurtig för deras eller min egen skull en sådan här kväll. jag flyr till wessan och tänker mantran. vi dricker mer och allt blir upphöjt till två.

nu känner jag ingenting. skulle ändå vilja ringa åt någon nu och fråga hur de mår, men jag vågar inte.