bowie99 nr2

jag ska aldrig, jag ska aldrig. allt sådant som "jag ska aldrig" finns därför att jag är feg och avundsjuk på sådana som vågar.

i´m undone
i´m a little undone

bowie99

vi bestämde att jag i london ska försöka leva i nuet, så där klichéartat men alldeles väsentligt. sedan satt jag på en stol framför en älskling och höll på att svimma av lågt blodtryck. rädd för att plötsligt ramla ihop berättade jag om vad som ska hända, när och hur.
vi har också bestämt att det ska planeras mindre. rädd för att plötsligt ramla ihop berättade jag om vad som ska hända, när och hur. jag måste få planera och ta reda på, känna mig viktig med kalendern i handen.
jag sjunger oh l´amour och låtsas att jag är olyckligt kär ["jonnah, jag minns och kan berätta allt"]. haha, det känns ingenstans och jag ska aldrig mer vara olyckligt kär.

en gris till en gris

igen sade och avslöjade jag alldeles för mycket, ska det vara så?

"fattar ni inte hur ni ser ut? påskhäxetraditionen är för SMÅ BARN, ni förstör alltning. ni ser förjävliga ut. hur gamla är ni egentligen?" skam&hat.

en sömnig jonatan öppnar ögononen och säger att detta är den största överraskningen i hans liv. rödkindad, fräknig och med förklädet på sniskan röka på balkongen. jag får sitta på varm veranda med lillpunken och jonatan och öppna påskägg och vara totalt oviss om hur jag sedan, när ansiktsmålningen gnuggats bort och tårarna rinner, ska komma att önska att tiden hade stått stilla precis där.

dagen efter öl så långt pengarna räckte ligger den sönderrivna telefonkatalogen utspridd över ett golv och ingenting känns som förut.

oh this town, kills you when you are young

tänk det, tänk det. nu vet jag bara det att det finns en yttepytte stund, ja jag tycker faktiskt inte att sex timmar är någon evighet längre, med jag-kan-ingenting-förutom-bita-i-vindruva-efter-vindruva och en snurrande klocka kvar, sedan; ingenting håller mig kvar bland bilar som kör runt och via mc drive, sverigebåtsinredda natiklubben, "jonnah lyssnar på en som heter broder jakob", spring&sprut-gänget, gråt på visagrandes utanfördörrensten, elevkafé med omnejd, the bad habit, pinnonäsgatan, ekmans bussar, wisa galleria [HAHA], calles knarkarnäste som juh inte alls var något knarkarnäste, kissa bakom svenska gården, jaakon päivät, laestadianernas trappa och allasomöppnarnyttochfårinse. jag kan radera allting om jag vill, sådär bara. världen, jag är på väg. FÖR EN GÅNG SKULL KAN JAG INTE BLI BESVIKEN, INGENTING KAN BLI VÄRRE.

choklad är otäckt, ja, choklad måste vara det mest otäcka, förutom flytande margarin, man kan inta.

"i fall att du står för vad du lovat, ska jag lova dig att erbjuda alternativ". och så skrev vi under. jag tror att jag klarar mig, jag vill tro det. tusenxtusen till och ändå klarar jag mig, så var det. när jag sedan satt och snurrade på raskaus-cirkeln i väntan på att mamma skulle vara klar för dagen, märkte jag att om jag skulle bli gravid nu så skulle det barnet födas på min födelsedag, +/- några dagar, och jag förstod inte alls hur just mina föräldrar kunde vara så grymma att de ens kom på tanken att oskyddat kuckelimucka nu för aderton år sedan. men kanske jag inte får tänka så.

jag drömde att de i åbo uppförde en musikal på torget, att vicke tyckte att jag inte kunde detta med studentliv och att jenny björklunds bror var en trollkarl, med glitterspridande trollspö, på flygande matta. nästa natt var min garderob full av converseskor. nästa natt skulle jag iväg med ett tåg, men åt pätkis på wessan, tappade min kappsäck ur vilken tusentals klädesplagg av vilka alla var gamla högstadiegymastikkläder föll ut och missade det. skönt att inte längre drömma om lågstadiets pågoandar i alla fall.

ond cirkel

bp kittlades, öppnade förlovningspresent, fotade, pillade världens fulhet bakom sängen, sjöng sången; allt går ibland på högvarv med henne. det var egentligen roligt, natten var fylld av små roligheter, men jag lyckades skapa ett vad det verkar oundvikligt kaos ändå. jag började medvetet provocera tills jag antagligen framstod som bara en ruin av det som åtminstone i de kretsarna anses som allmängiltigt. sedan fortsatte allt gå på högvarv innan det blev alldeles mörkt samtidigt som gestalten i mörkret: "vart försvann du?" och nu ångrar jag mig så; varförvarförvarför?

att ligga mellan blomlakanen efter en morgonpromenad-faktiskt-neonvinterlyckelik och prata igenom och inbilla sig att detta är det som är tryggheten unnar jag mig. jag måste hålla fast vid mina trygghetsönskningar, annars blir jag galen. jag blir också galen av att hålla fast vid dem. samtidigt känns allt med mig så urvattnat, jag, säkert andra också, är trött på mig, det som finns är bara det samma, dag efter dag. there is so much frustration in me. framtiden, jonnah, framtiden. den finns.

do you want me in this empty space?

prat&prat&prat flödade och jag tycker att det är oerhört synd att jag lyckats glömma det mesta av vad vi sa. jag kan i alla fall så här i efterhand intala mig att vårt samtal både var djupsinnigt och högkulturellt. men med tanke på den flegma som för det mesta brukar omge mig vid intag av så kallad spirituosa var allt jag sa säkert ytligt och lösryckt. haha, vad är detta för lyrik helt plötsligt? vi drack jordgubbssylt också, vilket inte var någon succé.

antagligen var alla andra abiturienter på fest någonstans, en sådan som det "glömts bort" att informera oss glitterungar om, eftersom de inte syntes till. all tidigare frustration över liknande situationer har bytts ut mot en slags lustfylldhet över att vara borträknad. vad vore glitterungarna utan sitt utanförskap? i förrgår hajade spring&sprutgänget till och gapade som fiskar när jag i all stillsamhet tilltalade dem.

jag minns när den äldsta svartungen tände på en egenhändigt tillverkad fis på burk och tränade den mellersta svartungen, dvs. mig, i att gå ner i spagat. nu saknar jag honom och alla trix.

i´ll come running

jag och bp simmade runt runt, skrattade åt det typiska. jag glömde nästan bort skammen över min kropp, att vara på helspänn och allt jag borde. så här i efterhand uppskattar jag de där kanske två timmarna av omedvetenhet och fysisk [jag borde utnyttja den delen av min kapacitet oftare] ansträngning. kanske var det just detta som lättade upp de sex timmarna, under vilka jag nästa dag satt och gnisslade tänder och både hoppades att allt skulle vara över och att allt skulle finnas kvar för mig att gömmas i. jag ljög så jag riktigt kunde känna näsan växa, vad kunde jag egentligen? bita i den ena kärnfria vindruvan efter den andra, var det vad jag kunde? det enda trygga som finns är sömnen, men då kan jag lika gärna vara död. tillsvidare litar jag ändå på sömnen, den kan inte svika mig. eller kan den inte? är det inte du, jonnah, som drömt, varje natt i många dagar, om de elaka lågstadieklass"kamraterna" och vaknat upp med knutna nävar? haha, ingenting kan rädda dig.

NÄR SKA ALLT SOM MÅSTE FÖRTRÄNGAS SLUTA EXISTERA? är det vad allt går ut på, att gömma undan och låtsas tills allt är borta? är det så, att det försvinner då? när ska jag få analysera och fundera och efter att allt vädrats ut och in och detta tusenxtusen gånger få tag i att jag fortfarande är lugn?

sträcker ut armarna och säger TOMT

jag har träffat tre gosigheter på tre olika platser, detta i jämförelse med ickehändelserna den senaste tiden var att slå runt. sara[sötsomsocker] är tvungen att offra sju timmar av den dyrbara tid vi kommer att vistas i london, under tiden ska jag leta tyll och tillknäppt och köpa någonting som ska göra henne riktigt glad. jag längtar så tills allt det, jag har för mig att jag äntligen kommer att lära känna henne på det sättet jag alltid har velat just vid den tidpunkten, "jag skulle vilja ge mer av mig själv men jag kan inte".

idag/igår/alla dagar har tiden bara gått och jag har läst och de senaste dagarna har jag bara levt i skuggan av mig själv. okej, jag vet att jag har en orsak att vara tråkig och isolerad, det här är juh once in a life time, men detta känns inte bra. all fakta som jag väntas kunna återge sida efter sida rinner ur mig och det enda jag lyckas hålla kvar, inte bara i minnet utan i hela mig och mina handlingar, är det att hur trött jag börjar bli på mig själv, mina nojjor och kalla kårar. jag saknar verkligen den-förträngande-jonnah just och äsch nu skämtar jag, det är förstås andra jag saknar och den möjlighet de har att förtränga. men är det ett problem när jag känner på det viset att jag bara existerar i kombination med andra människor [familjen räknas inte]? det känns så naturligt för mig, men är det ett problem och är det jag som inte vet någonting annat?

jag fick ett papper där jag skulle fylla i sysslor och "vad känner du just då?", men jag drar bara paralleller till matdagboken [klockan åtta; ett äpple, klockan elva; -, klockan sjutton; -, klockan tjugoett -] som tilldelades någongång då allt var knep&konflikt och blir mycket mer ångestfylld av den ifyllnadsberedda tabellen än av.. allt annat. förra uppgiften försökte jag ta itu med, men plötsligt kom jag på jag inte alls förstod hur jag skulle göra och var rädd att göra fel och bort med pappret. jag vill inte få en ickesamarbetsstämpel på mig, men sådär blev det nu bara.

fru icke-så-radikal är en skofetischist och herr radikal har tre nya tröjor. JAG GILLAR.

honkeytonkeyponkey - vart försvann vi?

jag låter det förra inlägget stå kvar, lite som en utväxt eller böld, ett litet gulligt och svart får. i sin slarvighet och tydliga berusning så är det så känslosamt och naivt och får levas på hur länge som helst. efter att sängen var bäddad och klar och vi nyss hade slutit ögonen, sprang vi ut igen, en gubbe betalade mat åt oss och DÅ var min budgetkväll [hur ska spring på wessan - åh, jag ska bli faster till ditt barn - slurk ur likörsflaskan och är det den fjärde idag? annars definieras?] avslutad. jag kände mig inte alldeles helt hemsk eller tragisk under nattens gång heller. det bästa var att jag kände mig helt isolerad från det som faktiskt var omvärlden, det var bara jag och bp egentligen, det att det bara var vi var det som räknades.

jag känner en trygghet inför framtiden av den anledningen att jag har beslutat att jag inte behöver besluta någonting ännu. jag ska bara försöka leva ett år, läsa alla de böcker jag aldrig gett mig tid till att läsa, försöka skapa någonting, bygga på relationer och framför allt, eller kanske i sista hand när jag tänker efter, tjäna pengar. jag orkar inte vara fattig, det är en sådan sak som jag har konstaterat alldeles för många gånger; att jag inte har någon kontroll [och den kontrollen som jag ibland har inte ändå kan sättas in under en sådan benämning och att det som skulle kunna vara kontroll inte räknas som sådant för mig och att enligt vissa delar av mig så skulle kontroll vara att inte ha kontroll, men de delarna är FÅ], att jag är osäker på precis allt och vill ha bekräftelse hela tiden men samtidigt vågar jag inte kräva någon sådan, att jag "utnyttjar" och ställer till det, att jag sådär klichéaktigt, och jag älskar juh klyschor, har ångest mest hela tiden och älskar människor så att det gör mig galen och att jag inte är någon kärleksgudinna direkt och att alltid när jag tror att nu klarar jag mig så byter allt skepnad och då till ett hånleende OCH att plussa till detta en stor brist på pengar gör mig totalt modfallen. jag kan juh faktiskt sudda ut det till synes mest lättbortmotade problemet.

CHOOSE LIFE, VETTJA.

what you gonna do jonnah

det senaste dygnet eller kanske två dagarna har jag tänkt någonting liande so det dhär att det spekar ingen roll vad jag säger eller tycker ellersånt för jag ska ju ändå ta livet av mig. haha jag kan säga vad jag vill oc behöveribte änna skam alls tihi. har avrit ute och jaghatar verkligen melodu orkar inetenstäka på någonting som har med det stället att göra. the badabit, hah, jag hatar dem, jag tycker om bp och jag ycker om sådan musik som känns överallt.det kanske är det enda som beyder någonting. nu ska jag bädda här hos min undrbara kusin, hon ärsnäll. hon heter maija och har en fisnd pappa. lalala somethin has change my mood, do you want me to explain or cani leave it. bp är mtyckt hon är en sådan som drar till sig, jag tycker m henne. jag vet inte varför jag skriver här, det är bar onödigt, men av någon anlednign vill jag att tiden ska gå, att det inte ska innas så mycket tid at.nu kom mimmi. oj jag ycker om henne. hon har rosakavak. oh jag tycker om så många, hppas de tycker om mig. ikväll dansadejag ocks bp, hon heterfiffa egntigen, jag äslakr, mimmi bäddar iställte. oh hon är så underbar. jag vet många saker, men det jag vet mest är att här finns ingenting för mig, alla hatar. det blev spontant i alla fall, något slags bus, men kanske skulle det havait roligare om vi bara hade gömt oss under ett täcke istället frö en gardin på den väsrta platsen, om vi hae gömt oss undertäcket avblå, vadheterdet, polyester. imårgon skajag hem, jag ska köra guldaudi, jag är så rädd när jag kör, vadsomhelst kan juh häna. många nya ord i världen. heipps, ajg ska goisa. jag vill träffa monica snart också för hon verkar inte tycka tt jag r dum och on lysnnar. sarsötsomsocker sakna jag också, vad gör hon? det här är en laptop.

friday i´m in love

tihi, nej. det kan jag inte påstå att jag är.

idag tänker jag avsluta den här veckans läsande, även om jag inte har motsvarat mina egna förväntningar alls vad gäller det som min ledighet egentligen är avsedd för så anser jag mig förtjäna lek&rekreation eller någonting sådant nu. var mans lagkunskap är den intressantaste litteraturen hittills; njut jonnah. att berit bergh och kalle blom som exempel är enerverande bortser jag ifrån.

faffa körde förbi steinpottvägen nyss och jag är rädd att han såg mig mitt i rökandet och nu, efter att det framkommit att han och nonnas etik&religion inte alls finns motsvarat hos mig, är jag nog bortstruken ur testamentet för gott. kanske jag inte ens kan hoppas på hjärtertillbringaren längre.

jag ska träffa bp, jag hoppas att det avtalet - borde ha repeterat orangea boken tidigare och låtit berit bergh och kalle blom vittna och skriva under - hållit i sig och jag hoppas också att hon saknar mig, ikväll. jag vill busa, jag ska säga att vi gör det.

tusenxtusen till och jag klarar mig ändå.

pk-fåglar

det är mest detta som gäller just nu, och jag måste säga att jag är trött på det.

and when i´m lying in my bed
i think about life
and i think about death
and neither one particularly appeals to me

jag läser om avtal och pakter och jag blir trött och ser solen utanför. jag går ut och tänker att en långpromenad ska få förändra mitt liv och göra mig till en energisk människa. time takes a cigarett, puts it in your mouth och plötsligt bränner solen mig så mycket att jag stänger dörren om mig igen.
jag tänkte också att pulkåkning inte kan skada, jag älskar allt som jag gjorde när jag var liten. lillebror sitter med godispåsen i famnen och jag tänker "lillebror [lillebror], bli inte som jag när du blir stor" och backar på en sten. då har den redan innan dalande entusiasmen för pulkåkning totalt tynat bort och när vi ser backen ockuperas av en tusenbarnsfamilj åker vi hem igen.

jag ska designa en klocka till en i chili utlyst tävling tror jag. jag tror också att jag sprudlar av idéer.

ojnej mimmi, kom hem nu då, jag saknar dig.

det är på det viset att de som föds på landet tilldelas en större dos av äventyrslystnad, de reser längre och tar fler framgångsmöjlighetsrisker, allt detta för att de aldrig blivit serverade någonting och är vana vid att någonting händer av sig självt. någonting jag tror jag har hört.

precis nu börjar jag bli rädd inför jobbet i sommar. hur ska jag klara av att bo ensam i flera månader?, jag kan juh inte vara ensam ens en dag utan panik+spy+gråta. annars ser jag själva vistelsen på det viset att jag nog inte har någonting att förlora, det här är en förändring och en förändring är juh precis det jag behöver. det måste bara finnas mer för mig i stockholm än i esse, jag kan liksom inte tänka mig annat.

annars tänker jag också på dedär ärren, de som tydligen är mjuka och det tror jag också att de är. jag tänker på dem varje dag.

det jag också tänker på är att det blev så konstigt, för det var så många saker jag skulle fråga om, jag ville verkligen prata, lära känna [ett, två, tre; NU..] och så blev det ingenting av det, jag bara glodde dumt. känner du igen det, jonnah? vissa människor är man mera rädd för än andra, det finns mer än mycket annat.