i´ll come running

jag och bp simmade runt runt, skrattade åt det typiska. jag glömde nästan bort skammen över min kropp, att vara på helspänn och allt jag borde. så här i efterhand uppskattar jag de där kanske två timmarna av omedvetenhet och fysisk [jag borde utnyttja den delen av min kapacitet oftare] ansträngning. kanske var det just detta som lättade upp de sex timmarna, under vilka jag nästa dag satt och gnisslade tänder och både hoppades att allt skulle vara över och att allt skulle finnas kvar för mig att gömmas i. jag ljög så jag riktigt kunde känna näsan växa, vad kunde jag egentligen? bita i den ena kärnfria vindruvan efter den andra, var det vad jag kunde? det enda trygga som finns är sömnen, men då kan jag lika gärna vara död. tillsvidare litar jag ändå på sömnen, den kan inte svika mig. eller kan den inte? är det inte du, jonnah, som drömt, varje natt i många dagar, om de elaka lågstadieklass"kamraterna" och vaknat upp med knutna nävar? haha, ingenting kan rädda dig.