sodastream

känns för en gångs skull lite skönt att vara hemma, efter lite borta, det trodde jag aldrig. helt och hållet lyckosamt kan det ändå inte vara, jag hade tänkt att nu ska jag le direkt då när mamma kommer in, riktigt så att hon vet att idag behöver hon inte "jonnah, hur är det med dig egentligen". du scheiss, hur skulle jag kunna lyckas med någonting? nu tror hon fortfarande, det är vad jag antar, att jag bara vill utnyttja dem och bara tänker på mig själv. hur ska jag någon gång kunna bevisa någonting för henne, att jag blir glad jämt då det blir gjort allt-möjligt för mig, inte bara för stunden för att sedan utbytas i väntan på nästa allt-möjligt som ska göras för mig? varför blir jag knäpptyst när hon anklagar mig, jag har juh så mycket att säga. det är precis likadant som alla andra pratsituationer jag hamnar i, det att jag tänker så mycket i förhand och efterhand på allt sådant jag ska säga och berätta. det händer aldrig.

iväg till staden och bp-vara hos bp; leka, panta flaskor, drömma om champagnen, det som stod några meter bort och vi som ville leka präktiga och "nej nu har vi borstat tänderna, ingen champagne!". jag tycker så mycket om bp, HEJ BP.

smygfilmade med vicke och nikka och det käns åtminstånde skönt att slippa ett bekymmer en del ändå tycks dras med och det är det, att jag inte skäms det minsta över mig själv förevigad på talfilm. nami.