äsch

nej, jag klarade det inte. jag måste skriva någonstans och jag måste använda tangentbordet. jag bryr mig inte om ingen läser. nu har jag dessutom en, för mig både fysiskt och psykiskt närstående, person som jag här kan hälsa lite till mellan raderna. gosh, jag vill inte verka helt utstött och oälskad. så är det bara.

nej, men kom på att jag kan verkligen inte vara helt oälskad för då skulle jag inte när jag intog min matrastcigarret ha upptäckt en översnöad-gräsmatts-övertäckande hälsning till mig, ja mig-jonnah, intrampad i det vita. till och med h:et fanns med och det var allt, och det var verkligen inte så bara, det är jag ofinlandssvensk nog att tillägga, som behövdes för att göra min dag. kanske jag kan leva på det nästa vecka också, veckan jag bävar för av den orsaken att jag måste utsätta mig för det absolut värsta jag vet, att vara ensam. resten av invånarna reser till ökenland och jag var mer intresserad av stadspuls och sånt, så jag stannar.
vet inte om jag borde ha ångrat mig för det skulle inte spela så stor roll allt detta om jag lugnt kunde flytta in hos någon vän under tiden och inte hade niezschben-schåpa och bowie att ta hand om. fem euro om dan är liksom ingen medicin mot min onaturliga sällskapssjuka.
the-girl-next-door får sova här varje natt, det tror jag att jag bestämmer. weiter med femtusenbitarspusslet.

sömnig idag, icke-sömnen natten till igår börjar spöka nu. du scheiss. människor borde klara sig utan sömn, allt skulle flyta på som en enda lång livså.

varför varför varför skulle du dyka upp igen? det var bättre som det var innan, då [klyscha igen, åh älskar] våra vägar helt enkelt aldrig korsades [sen plötsligt smal rygg som går längre och längre bort och jag vill springa efter och fråga att vart ska du]. vill bara inte få några fler konstiga signaler, kan ingen någonsin förstå att jag inte klarar av sånt, det driver mig till vansinne. jag har lämnat sådant där för länge sedan nu, jag vill ha [sådan där som det i slutändan är så svårt att reda ut om det alls är någon annan typ än annan] kärlek i låtar och då olycklig kärlek så det fräter om det. men i verkligheten så är jag så rädd att jag helt enkelt inte ens orkar vara olycklig på det viset. vill bara fly och vara säker på att aldrig kunna skadas. så ska det vara. konstigt att jag ens orkade skriva om det här, ska aldrig göra om det.