je ne regrette rien. je n´ai fait rien.

jag vet inte vad det är som jag förväntas veta, men jag förstår att jag snart måste reda ut trasslet som jag bär på i, kanske i den lilla körsbärskappsäcken. det är väsentligt för mig, jag kan inte fortsätta åka omkring på livet bara, utan att vara helt medveten om allt faktiskt är frågan om tid som tickar. om jag ändå förväntas leva, vill jag vara medveten känslomässigt i alla fall. jag får inte fram betydelsen i ord, transportsträckor ägnade åt tankeverksamhet leder ingenstans. det enda som lever vidare är fula dikter i fint häfte.

"allt som hjälper mot tankar är hud"

vad finns det som hjälper mot hud? min torra liggsårsframkallande hud är lätt att undvika, men hur är det då med alla mjuka och lena, de som fascinerar mig och ter sig inte-riktigt-på-riktigt för mig?

"åh, du är så liten och smal. det skulle jag också vilja vara." och så turas vi om.

hej bp, spela mer vackert för mig.

tillbaks två år

allt med bobpojken är oundvikligt, jag visste väl det. men nu vet jag att destruktionen är undviklig och det är skönt. går det att bygga upp samtal och oplanerade träffar till en vänskap eller någonting liknande en tredje gång och denna gång i en hållbar version? jag gillar fortfarande klyschor, "tredje gången gillt" heter det, men kanske inte det går. jag förtjänar inga fler chanser, även om jag var så vänlig, han var så vänlig och total närvaro hägrade. jag blev förvånad över alla likheter, alla de likheter som bara liknar varandra helt i onödan, på tjugokilometersavstånd. jag var sen, jag blev tvungen att blunda ett par gånger, bruna ögon borde vara förbjudna, jag svamlade någonting osammanhängande om anderssonskans kalle och jag hostade brödsmulor, i övrigt kände jag faktiskt att det här borde vi göra om.

nu är bobpojken avväpnad, äntligen.

honkivatten

ibland blir det kallt i huset på steinpottvägen tolv. utifrån, sett genom fönster, kan ingen ana, det ser juh så så varmt och inbjudande ut. men kom in bara, luta dig mot väggarna och bli ett med is, kalla kårar und so weiter. känn bävan för att gå i duschen, den som egentligen är inför kylan efteråt, försök vrida upp elementen (det går inte för allt som finns är ett värmeaggregat, vilket kan liknas med att gå igenom värmepusten i entrédörren till marketen och that´s it). känn hur du plötsligt avfrostas från alla känslor, alla icke-skärande och tillhörighetstankar. det är då det är tänkt att det ska lyssnas lugnt på musik eller läsas bok. FÖRSÖK ATT LYSSNA LUGNT PÅ MUSIK ELLER LÄSA BOK DÅ.

joelbitar

tusenxtusen gånger bättre. kanske, eller egentligen vet jag juh, att det beror på att alla är hemma överallt. just idag känns det bra, det blir en orsak till att det inte finns så mycket att skriva om. skapandeförmågan försvinner juh i takt med att välmåendet ökar. men det är juh det att jag inte kan ta ut någonting i förskott, man ska vänta sig det värsta, annars blir fallet så hårt och omadrasserat. men jag kan njuta av det för stunden i alla fall.

vicke är i stadensomaldrigsover nr 237894 med omnejd. GOODIE.
bp är med svartungen den äldre också i stadensomaldrigsover nr 237894 med omnejd. GOODIE.
sarasötsomsocker drömmer jag om på nätterna. GOODIE.
bobpojken kan inte skada mig. GOODIE.
mimmi lever farligt utan att jag behöver oroa mig, hon har juh så gott sällskap. GOODIE.

annars har det varit mest soundgoround och FN konditoriet, jag behöver inte så mycket just nu. bop bop top of the world, we´re so small. you see, less is more.

to keep your heart whole

"jag tycker om er båda två men inte tillsammans"

"alltid när jag är full.."

"har ni inga smörgåsar här? inte ens en brödkant?"

"jag tycker att det är så mysigt att du ska sova över"

"kan jag inte få en smörgås?"

jag är ett glitterbarn, goodiegood, tänk för att jag är det. därför, just för att jag har en roll för mig själv, kan jag acceptera allt med mig själv. jag är lugn nu, för en stund, ingenting kan få mig att skämmas. jag skjuter upp tankarna på "avslutningskalaset", samma sak med min egen oformlighet, äcklet som gör att jag periodvis är tvungen att hålla armarna ifrån kroppen för att inte känna någonting och blicken rakt fram eller åt sidorna för att inte få syn på någonting. också det faktum att jag egentligen måste ta itu med så mycket kan jag bortse ifrån. jag tänker njuta idag, lyssna på allt jag gillar, städa bort allt inpyrt. jag är ett glitterbarn, jag har så mycket kärlek att ge, om någon vill ha mer omtyckande och "ska jag säga, jag är så glad att du är här" så kom hit till steinpottvägen, byns eget montmartre. här ska det finnas utflykter och the springfields, lite våffelsmet och jag ska ta hand om allt.

två födelsedagar och ett körkort

vet inte hur jag ska börja, egentligen har så kort tid förflutit, allting har hänt utan pauser emellan. jag utmanade ödet och körde ensam iväg från ensamheten, i guldbil, dressy bessy i högtalarna, present och pass i baksätet och i sådan hastighet att allt sånt som kunde kallas kontroll försvinner. det gjorde ingenting, jag skulle inte kunna dö på ett vackrare sätt.

det fanns inte mycket tid reserverad till förfest så vi spillde därav inte heller tid. mat&dricka, dricka, efterrätt&dricka, dricka, dricka, dricka. sen iväg med en fnittrig farmor och ut igen och thank godness, jag var inte den enda med röda kinder. sen sitta vid en bord på en tillställning som inte ens förtjänar att bli omnämnt med dess riktiga namn och plötsligt finns ingenting längre på riktigt. jag kan riktigt känna hur allt blir på en sådant sätt som jag sekunden innan tänker att jag ska undvika. jag tänkte ändå just då att jag hyser en så stor ömhet för de som jag verkligen var där tillsammans med.

sköt undan problemen som ändå hopade sig under kvällen och åkte vidare sarasötsomsocker var sötsomsocker. släbbig puss på munnen, totalt oväntat, och jag som ryggade tillbaka. hur vågar du, efter all iskyla? jag förtjänar bättre. var bara full och full och full och glad över att det var jag som kunde fortsätta dansa och förstod mina gränser. dumma jonnah, så egoistisk. så sårad.

snälla sluta skada dig själv, jag kan inte bara se på. jag blir så arg och samtidigt älskar jag, eller just av den anledningen att jag älskar dig så mycket. du scheiss, nu börjar jag lipa igen. JAG KAN INTE BARA SE PÅ.

mineralvatten på säng, trygghet, och prat under samma täcke. prat om oro, ångest, vänskap, förståelse.

oh gosh, så typiskt allt var.

ensam i pusselhuset

jag och bp har ett eget bo nu, vi åker dit och ordnar varje dag. idag upptäckte jag att ett bälte, en trasig ängel för tjugo cent och två skivor [den föragligt nog snattade borträknad] hade blivit köpta. eller så har allting blivit snattat bara, det får bli en överraskning när vi ska ta ut våra pengar.

vacker - fin - söt
jonnahs sida saras sida

tänk att redan första dagen jag ska vara ensam, och det egentligen bara på grund av finskaprovet jag skulle läsa på, faller allt ihop, för tusenxtusende gången. även om jag hade aningar så var det hemskt att inse att enda anledningen till att jag hålls stabil är att det annars kryllar av liv runt omkring i hela pusselhuset. sofort. jag ringde sedan "kom hit och bygg tretusenbitars och sov över" och allt var bra igen.
om man, usch fy säg inte man [säg jag], inte får ihop sitt eget liv så kanske man i alla fall får ihop ett tretusenbitars.

när jag var ute i lördags fick jag plötsligt skryt om lamparmaturerna jag monterade i somras över mig. det var goodie, kul med uppskattning.

dagbok

tänkte att det kan väl inte ha varit så hemskt som jag hela tiden tänker och säger, hittade gammal text och vet nu hur hemskt det var.

"kl. 23 10.9.2001
kan inte den här boken ta slut snart? jag har juh haft den sen sexan.. hm..

problem som inte finns längre:
-handsvett
-finnarna på ryggen och framme är nästan borta
-jag tror jag har beundrare
-jag är inte okysst

problem som finns kvar, eller tillkommit:
-r:et (slår ihop tänderna) kan inte prata
-ingen kille
-kompisångest

skolan har börjat. en som heter olga har flyttat hit från ryssland. hon är speciell.

JAG HAR ÅNGEST."

"6.11.2001
länge sedan jag skrev. varför blir det bara strul varför är jag så värdelös varför blir jag så taskig ibland varför måste jag vara så jobbig och tjatig. för faan. VARRRFÖR????"

snabbt dras paralleller till linda skugges tidigare varande.

pinsamt att jag är så ung att just detta skrevs för inte alls så lång tid sedan. skulle vilja träffa mig-själv-då och säga till mig att hoppas inte på någonting, allt kommer ännu bara att bli värre ännu. jag blir så förvirrad att jag bara vill skrika när jag samtidigt vet att allt är så mycket bättre.

kom hem då mimmi, nu, så vi får bygga femtusenbitarspussel.

sodastream

känns för en gångs skull lite skönt att vara hemma, efter lite borta, det trodde jag aldrig. helt och hållet lyckosamt kan det ändå inte vara, jag hade tänkt att nu ska jag le direkt då när mamma kommer in, riktigt så att hon vet att idag behöver hon inte "jonnah, hur är det med dig egentligen". du scheiss, hur skulle jag kunna lyckas med någonting? nu tror hon fortfarande, det är vad jag antar, att jag bara vill utnyttja dem och bara tänker på mig själv. hur ska jag någon gång kunna bevisa någonting för henne, att jag blir glad jämt då det blir gjort allt-möjligt för mig, inte bara för stunden för att sedan utbytas i väntan på nästa allt-möjligt som ska göras för mig? varför blir jag knäpptyst när hon anklagar mig, jag har juh så mycket att säga. det är precis likadant som alla andra pratsituationer jag hamnar i, det att jag tänker så mycket i förhand och efterhand på allt sådant jag ska säga och berätta. det händer aldrig.

iväg till staden och bp-vara hos bp; leka, panta flaskor, drömma om champagnen, det som stod några meter bort och vi som ville leka präktiga och "nej nu har vi borstat tänderna, ingen champagne!". jag tycker så mycket om bp, HEJ BP.

smygfilmade med vicke och nikka och det käns åtminstånde skönt att slippa ett bekymmer en del ändå tycks dras med och det är det, att jag inte skäms det minsta över mig själv förevigad på talfilm. nami.

äsch

nej, jag klarade det inte. jag måste skriva någonstans och jag måste använda tangentbordet. jag bryr mig inte om ingen läser. nu har jag dessutom en, för mig både fysiskt och psykiskt närstående, person som jag här kan hälsa lite till mellan raderna. gosh, jag vill inte verka helt utstött och oälskad. så är det bara.

nej, men kom på att jag kan verkligen inte vara helt oälskad för då skulle jag inte när jag intog min matrastcigarret ha upptäckt en översnöad-gräsmatts-övertäckande hälsning till mig, ja mig-jonnah, intrampad i det vita. till och med h:et fanns med och det var allt, och det var verkligen inte så bara, det är jag ofinlandssvensk nog att tillägga, som behövdes för att göra min dag. kanske jag kan leva på det nästa vecka också, veckan jag bävar för av den orsaken att jag måste utsätta mig för det absolut värsta jag vet, att vara ensam. resten av invånarna reser till ökenland och jag var mer intresserad av stadspuls och sånt, så jag stannar.
vet inte om jag borde ha ångrat mig för det skulle inte spela så stor roll allt detta om jag lugnt kunde flytta in hos någon vän under tiden och inte hade niezschben-schåpa och bowie att ta hand om. fem euro om dan är liksom ingen medicin mot min onaturliga sällskapssjuka.
the-girl-next-door får sova här varje natt, det tror jag att jag bestämmer. weiter med femtusenbitarspusslet.

sömnig idag, icke-sömnen natten till igår börjar spöka nu. du scheiss. människor borde klara sig utan sömn, allt skulle flyta på som en enda lång livså.

varför varför varför skulle du dyka upp igen? det var bättre som det var innan, då [klyscha igen, åh älskar] våra vägar helt enkelt aldrig korsades [sen plötsligt smal rygg som går längre och längre bort och jag vill springa efter och fråga att vart ska du]. vill bara inte få några fler konstiga signaler, kan ingen någonsin förstå att jag inte klarar av sånt, det driver mig till vansinne. jag har lämnat sådant där för länge sedan nu, jag vill ha [sådan där som det i slutändan är så svårt att reda ut om det alls är någon annan typ än annan] kärlek i låtar och då olycklig kärlek så det fräter om det. men i verkligheten så är jag så rädd att jag helt enkelt inte ens orkar vara olycklig på det viset. vill bara fly och vara säker på att aldrig kunna skadas. så ska det vara. konstigt att jag ens orkade skriva om det här, ska aldrig göra om det.

tysta leken börjar.. NU!

precis nu börjar avslutningstalet. allt [?] detta var mitt bidrag till blogger.com och även om det faktum att jag visste om att det fanns ett skrivställe, ett sådant man slipper allt annat än skrivandet, var skönt, så tror jag att jag återvänder till bokskrivandet och bort från rampljuset igen. jag känner mig lite fel i samanhanget [när ska hon hitta rätt, kan man undra då], bland alla hyllningar hit och dit och allt som förstås och vänta tills vi träffas så blir det fler hyllningar. samtidigt finns det ingen orsak för mig, "du är som en sagofigur och sådana kan man inte åldersbestämma", ändå jonnah, inse din ålder och att du är för liten för allt. eftersom ingen som finns i min verklighet kommer att läsa och förstå, antagligen kommer ingen att läsa, och inget av detta just nu märks väl heller, fast det inte är läsandet som EGENTLIGEN är det väsentliga. jag kan inte göra ett glitterbarn positivt uppmärksammat här, så att det når fram. det enda som går är att skriva för att känna mig ännu mer, psykiskt, ensam.

seems fine

vi var alla överens om att det juh kommer att hända så mycket det här året, det ska bli förändringens [det nya livets] och ansvarstagandets år.

det underbaraste av sätt att fira på, ingen var bjuden någonstans inom femti kilometers radie och ingen hade någon större IVER på att vara det heller. bästa festfixaren, tadaa, vet jag nu.

"nu är det dags för vår sång". och vi hoppade i säng och låg i säng och satt i säng, sjöng lika inlevelsefullt som alltid, tidigare och senare. sarasötsomsocker matchade mig perfekt denna kväll, både till beteende och allt sånt som kommer ur munnen. glitterbarnen var vuxna och bänkade sig framför tv, men bara exakt så kort eller lång tid som behövdes för att det, alltså ding-dång på tolvslaget, som orsakade att jag upprepade gånger påpekade att nu är det brådis, hann upplevas. sen glad hit och leende hit, och detta år ska allt bli bra. sen måste allt sådär bara för klyschighetens skull uppmärksammas som årets första. nu röks det årets första, nu dricks det årets första, nu pussas det årets första, nu lyssnas det årets första.

sov sedan över och sa att detta är det bästa jag vet, jag sover bäst hos andra och allt smakar bättre och mer tillåtet hos andra. mineralvatten på säng och tryggheten var fullkomligt påtaglig. innan jag stört lite men frågor som apselut meddetsamma måste få svar, somnade jag tryggt in, med en lätt huvudvärk, och drömde om indieklubb på essegården och mimmi som gick omkring i vackra kjolar och sa att detta ska du sy åt mig och detta och detta.