tillbaks två år

allt med bobpojken är oundvikligt, jag visste väl det. men nu vet jag att destruktionen är undviklig och det är skönt. går det att bygga upp samtal och oplanerade träffar till en vänskap eller någonting liknande en tredje gång och denna gång i en hållbar version? jag gillar fortfarande klyschor, "tredje gången gillt" heter det, men kanske inte det går. jag förtjänar inga fler chanser, även om jag var så vänlig, han var så vänlig och total närvaro hägrade. jag blev förvånad över alla likheter, alla de likheter som bara liknar varandra helt i onödan, på tjugokilometersavstånd. jag var sen, jag blev tvungen att blunda ett par gånger, bruna ögon borde vara förbjudna, jag svamlade någonting osammanhängande om anderssonskans kalle och jag hostade brödsmulor, i övrigt kände jag faktiskt att det här borde vi göra om.

nu är bobpojken avväpnad, äntligen.