time goes by.. so slowly. hihi.

någonstans mitt i, mellan orangea väggar och förgyllda stolpar och pelare, låtsad ickenotis om människorna runt omkring. eller nej, inte låtsad, jag kunde faktiskt inte ha brytt mig mindre. jag kan tänka mig att de lockropande trodde att jag låtsades, "hon har väl ändå ingenting att förlora", men jag såg bara just de mina riktiga, de som aldrig någonsin gjort mig illa och som jag absolut inte med avsikt skulle vilja göra illa. jag vill inte slösa tid på annat än det som är min alldeles egen verklighet. jag tänker inte stå och fånle "du kunde ju se lite gladare ut" åt sådana som i någon mån har hjälpt till att forma allt negativt i mig, jag ler bara automatiskt och äkta mot dem jag älskar.

juhlapöydän konvehteja

varför vet inte panda hur man gör choklad som inte bara smakar sött smör? varför fortsätter jag ändå att trycka i mig brunbitarna?

jag har dåligt samvete över att jag för det mesta bara gör det jag tycker att passar mig för tillfället utan att ta någon notis om vad andra vill göra. jag går iväg bara, lämnar de tveksamma åt sitt öde. jag är en hemsk människa, men jag lider åtminstone utav det.

fest i en stockstuga med öl, cigg, dans, kamera, trilla av bänken och fina människor. den största överraskningen vad gäller klientelet var att barndomsvännen (hon som aldrig dömt mig) som nu är mig närmare igen tittade förbi.

närhet. doftande hud och händer överallt. efteråt omöjligt att möta blickar.

le sport m.fl; last christmas

orkar inte redogöra, dagarna spelas upp i repriser, samma förtvivlan, samma lögner. försöker sova bort tid, men då det inte går att somna. kanske jag kan komma undan med att det här blir sista julen på steinpottvägen, stå på dig jonttan, tänk på ditt eget bästa framför andras tankar om hur det "ska vara".

god jul och jag känner redan hur min kropp redan svullnat upp tillräckligt. jag finner absolut ingenting behagligt i att frossa, hur tillåten jag än känt mig från början. när försvann min självdisciplin?

is she more beautiful

precis som jag tänkte blev det, jag fogade mig direkt, lät blickarna vandra över min oformliga kropp och lät dem döma mig. falska leenden och ingenting egentligt att fokusera på, de här människorna är nöjda så länge de får se någonting tillkämpat säkert; jag är kanske inte tillräcklig i den mallen, men i brist på annat duger jag. som vanligt har de allt under kontroll, det är fortfarande de (när de egentligen redan förlorat) som är de beundransvärda i lilla låtsasvärlden. men jag beundrar aldrig mer någonting som aldrig behövt känna hur det är att inte passa in i mallen eller att gömma sig på toaletten till rasten är slut, att försöka skratta samtidigt som ångestskriken gräver inuti. tror inte jag klarar av att gå ut på juldagen i alla fall, liksom, hur skulle jag?

morrhår

hur det än är annars så går det inte att sova i rosalila rummet; om jag blundar ser jag dansande människor, om jag öppnar ögonen ser jag dansande människor, om jag stiger upp ser jag samma förbannade människor plus att de hugger mot mig, arga ansikten. slår runt omkring mig, försvinn! vad är det som händer, varför är ingenting verkligt, är det detta som är verkligheten? VARFÖR? disassociation, hallucination, hjärtklappning, darrning, yrsel. usch då.

steinpottgatan.. vägen

jag vill absolut inte vara en sådan där ständigt klagande person, men då det finns då mycket negativt. tillbaks i lilarosa rummet, kan knappt andas, unviker att ta i något, sitter på golvet och jag vågar inte stänga dörren helt; syret kan ta slut. "var det snö i stockholm när du åkte?" - det minns jag inte. sedan är det tyst i bilen.

fin födelsedag med rostat bröd på sängen i vickes vindsvåning och gulliga presenter och gulliga människor, trodde inte sådär många skulle komma ihåg mig heller. ed och pats kan kanske sprida ljus i lilarosa rummet. svepte ännu en gång tillsammans med sara förbi vakterna på detdärendaställetsomräknasistudentstaden, high five. jag kommer säkert aldrig att anpassa mig där, lära mig reglerna, jag som söderkis spelar tydligt på bortaplan, men jag kände ändå mig trygg med människorna.

hönsgång

skulle precis skriva vill inte, kan inte, orkar inte, men det finns mer än så. bara jag andas lugnt och inte tittar omkring mig ända in i vansinnighet.

skakigt

overklig overklig overklig.

plötsligt uppenbart att någon vill gå dit jag går och vill att jag ska finnas i närheten och hålla handen hela tiden. men det var kanske inte så här jag ville att det skulle vara, en lång och gammal som vill att jag ska HÖRA AV MIG. lång och gammal. gammal och lång. ju mer jag tänker på det desto mer ångestfyllt blir allting. jag kan inte höra av mig, det går inte. å andra sidan tål ett platoniskt förhållande med en trettionieåring att tänkas på. ringa på när overkligheten blir för stark, sitta och dricka te och humma. inget mer hångel med en trettionieåring. vart ska jag titta när jag stöter på honom och barnen på tunnelbanan, hur långt genom jorden kommer jag att sjunka?

hopposen sara var här och det var underbart. ingen stress eller osäkerheter, bara självklart och nu är det nu. både dagen och natten som räknades, mest natten.

lyssnar på suburban kids #3 och down in albion.

-ingen annan behöver få veta att vi är bittra, säger jag högt i vagnen och tittar mig omkring på människorna som uttryckslöst blickar tillbaka. plötligt är jag inte alls bitter, bara overklig, igen.