skakigt

overklig overklig overklig.

plötsligt uppenbart att någon vill gå dit jag går och vill att jag ska finnas i närheten och hålla handen hela tiden. men det var kanske inte så här jag ville att det skulle vara, en lång och gammal som vill att jag ska HÖRA AV MIG. lång och gammal. gammal och lång. ju mer jag tänker på det desto mer ångestfyllt blir allting. jag kan inte höra av mig, det går inte. å andra sidan tål ett platoniskt förhållande med en trettionieåring att tänkas på. ringa på när overkligheten blir för stark, sitta och dricka te och humma. inget mer hångel med en trettionieåring. vart ska jag titta när jag stöter på honom och barnen på tunnelbanan, hur långt genom jorden kommer jag att sjunka?

hopposen sara var här och det var underbart. ingen stress eller osäkerheter, bara självklart och nu är det nu. både dagen och natten som räknades, mest natten.

lyssnar på suburban kids #3 och down in albion.

-ingen annan behöver få veta att vi är bittra, säger jag högt i vagnen och tittar mig omkring på människorna som uttryckslöst blickar tillbaka. plötligt är jag inte alls bitter, bara overklig, igen.