the modern

okej morgon; skall i tamburen (vadnudå?), uppochhoppalillaloppa. frukost; enligt de rätta ritualerna dagens enda trygga.

sol&cigarett.

skugga&gunga stående -> hoppa, aj då foten (hur många gånger kan man glömma?).

vidare då, ingen musik och nu beror det inte på ointresse eller förlamning, för visst har musiken kommit tillbaks, det är bara det att jag måste vara lite ljudlös just nu. stör inte mamma när hon sover, gud så trött jag är på det.

hur många timmar kvar av dagen? tusenxtusen. hur många timmar kvar tills det går att ringa?

vänta bara, GÖR NÅGONTING NYTTOSAMT DÅ, SLABBFIA, vänta tills eftermiddagen, tills kvällen, tills nästa dag. finns det ingenting mer, var är innehållet?

läste en annan text om uppväxande&utveckling. kanske jag har varit för snabb med att skratta bittert över det som varit, kanske distansen är en aning för kort ännu. även om inte jag heller kan se någonting annat än ett töcken snett uppifrån så finns skammen över ensamheten och alla raster spenderade bakom en låst wessadörr alldeles för nära eftersom jag hittills bara trampat på stället.. om några veckor trampas det vidare och kanskekanske kan avståndet växa och det negativt multisensoriska minska, så småningom.