drömmar, missbildade

det togs farväl av ett av mina tusenxtusen arbeten idag, skönt. jag snurrade lite på stolen, pekade med plastpinnen och sa att där skall det dammas, detta då när jag inte krampaktigt skrattande läste högt ur barndomens klipp&klistra-tidningar. hör på det här; "ni behöver inte vara rädda för att släppa iväg era barn på lägret, för vi har till och med ringt till polisen för att få tillstånd. så det finns ingenting att oroa sig för". vidare, lill-jonnah bläddrade i ordboken för att hitta ett lämpligt namn (engelska är så häftigt) till sin inte så djupgrävande journalistiska ihopstansning och tyckte, efter att ha kollat med en äldre om det går att säga så, att "the borderline case" lät proffsigt. så hette även synthduon med låtar som "samba", "mina nya inlines" och "jag vet inte berra". det har funnits stunder då allt inte bara varit själväckel och mani på steinpottvägen och ibland finns det sådana stunder fortfarande.

ellie meadows 2

när jag åkt vidare till bidragslandet ska jag gå till pocketshop åtminståne en dag i veckan och jag ska läsa böcker som aldrig förr, i min nya snabba lästakt, yes yes yes. medicinen har börjat verka och jag förstår plötsligt hur mycket tid jag bara slösat bort på att sitta och stirra, gå omkring i dammet och tänkt att någon dag ska jag städa, ligga och tänka ingenting, kris och huvudet i wessastolen. jag minns inte när det började, kanske redan under toalettgömmerasterna, men nu vill jag få ett slut på det. hundratjugo tabletter inför sommaren, "lovar du att inte inta alla på en gång, i en krissituation?".

ett SISTA möte med bp, tora och vicke innan kalasdagen. mat och slickslick på rödochvit hjärteslickesticka. lite senare satt jag bredvid en före detta fotomodell (snälla sluta prata med mig nu, jag kan juh inte alls det där med small talk) och drack en grön drink vid namn maijas special. den smakade smirnoff ice och serverades i whiskeyglas.

jag har alltid tyckt att folkdräkter är det töntigaste som finns och plötsligt står jag iklädd ett liv från sekelskiftet, kjol från tjugotalet, skor från 70´s och känner mig vackrast i världen.

arto skriver att döden innebär ett andeliv på jorden, läsesalsbesök och månfärder. det roligaste är att prästerna som under levnadstiden ständigt predikat om himlen och shit får känna sig totalt tillintetgjorda när de sett vad de har gått och levt "renlighetsliv" inför. det där att inte känna hunger låter bra, fast i och för sig skulle man inte om man dör som en tjockis gå ner i vikt då heller. och att dö naken skulle vara så pinsamt att det inte går att föreställa sig. jag tror på en total icke-existens bara, även om det är så svårt att föreställa sig hur det skulle te sig. "genom meditation kanske". usch, jag som bara vill känna mig verklig NU orkar inte tänka på det där.

quality time med tripp&trull; jag tycker så mycket om er.

la dolce vita

det är klart att jag dröjt alldeles för länge med att skriva för att orka sammanfatta någonting, jag brukar juh inte heller sammanfatta de senaste händelserna i någonsomhelst tidsordning eller så att det förstås helt av någon annan än mig själv.

nu i efterhand känns det så fånigt att jag reagerade så kraftigt på en av åbokvällarna. på det viset att jag grät&hyperventilerade&ville dö eftersom alla tåg åker vidare även om jag missar dem. nästa kvälls "säg att du hatar mig" var också bara dumt och själviskt.

soligt kalas bland tulpaner; födelsedagsbarnet och gästerna var überfina samtidigt som ett visst försök till allsång var en aning dödfött.

jag blev underkänd i finskan, så går det när man inte BRYR sig. men haha, jonnah är juh goodie på allt annat än just det om även vackra språket, så det klaras av -> studkalas from hell.

nästa vecka ska jag få bo i undangömd lägenhet och dricka te och kanske ha tid att leka lite med gullevärdinnan.

nu är bp-sötsöt här.

bittersöt

utekvällen blev väl inte precis sådär spontan och hyseriskt fnittrig som vi hade tänkt, jag inget sådant minne i alla fall. naivt att tänka att det ska gå att återkalla saker från förr sådär bara. det enda att skratta åt i efterhand är kanske våra klängkramar och hyllningsbabbel till mallikoulu-martina, hon såg chockat ner på oss dvärgflickor och var såklart mycket smalare än på tv.

timmar på toaletten, ibland i sällskap och vi jämförde såren, hon grät medan jag var bedövad och känslokall. varför kan jag inte gråta?

och eftersom jag är den som aldrig gråter är det jag som torkar tårar och lite naivt försöker reda ut förhållandeproblem, det att jag som livslång singel inte kan någonting om förhållanden lyser förstås igenom, men det som egentligen är vitsen är kanske kramar och att "du är inte värdelös". när vi ligger i varsin säng och det frågas "varför, varför?" känner jag mig bara äcklig och trött på att spela stark och känslokall.

there is so much frustration in me. bisexualiteten - äckeljonnah.

samtidigt hjälper det mig inte alls att "det är vanligt att må dåligt i din ålder, studentskrivningar och beslut". jag skiter i vad som är vanligt i vilken ålder, jag vill bara att allt ska bli bättre och att de jag bryr mig om ska få trygghet.

the modern

okej morgon; skall i tamburen (vadnudå?), uppochhoppalillaloppa. frukost; enligt de rätta ritualerna dagens enda trygga.

sol&cigarett.

skugga&gunga stående -> hoppa, aj då foten (hur många gånger kan man glömma?).

vidare då, ingen musik och nu beror det inte på ointresse eller förlamning, för visst har musiken kommit tillbaks, det är bara det att jag måste vara lite ljudlös just nu. stör inte mamma när hon sover, gud så trött jag är på det.

hur många timmar kvar av dagen? tusenxtusen. hur många timmar kvar tills det går att ringa?

vänta bara, GÖR NÅGONTING NYTTOSAMT DÅ, SLABBFIA, vänta tills eftermiddagen, tills kvällen, tills nästa dag. finns det ingenting mer, var är innehållet?

läste en annan text om uppväxande&utveckling. kanske jag har varit för snabb med att skratta bittert över det som varit, kanske distansen är en aning för kort ännu. även om inte jag heller kan se någonting annat än ett töcken snett uppifrån så finns skammen över ensamheten och alla raster spenderade bakom en låst wessadörr alldeles för nära eftersom jag hittills bara trampat på stället.. om några veckor trampas det vidare och kanskekanske kan avståndet växa och det negativt multisensoriska minska, så småningom.

no one leaves magic mountain

varför? för att jag är en sådan där goodie typ, säger jag och känner hur illamåendet sköljer över mig.

skulle försöka skriva någonting, kanske i bedövande syfte, men det vet väl alla att skrivande aldrig bedövar. jag stannar här på mitt magiska berg och gör absolut ingenting.

(At magic mountain
Nobody sings today
Nobody speaks today
Close my eyes
And hope to see
Weeks go by like a day
In a lowland

I live here on magic mountain
No one leaves magic mountain

At magic mountain
Nothing changes
Everything stays the same
Cross my heart
And hope to live
All the time
With a little fever

I stay here on magic mountain
No one leaves magic…

My heart hears you sing
My heart hears you speak
But I never make it in the flatlands
I must stay in magic mountain)

it all became worthwhile..

..when you returned my smile.

jag har blivit bjuden på en heldag och den innefattade allt det typiska med mat&café&film och det var så okonstlat, även om det låter paradoxalt här, som att "jomen, jag är otroligt kulturell, slå min falafel i pitabröd och den hyrda bj2 om du kan", det var det att bara forslas mellan allt utan överläggningar eller tveksamheter som var hur skönt som helst. däremellan och under tiden underhåll hon mig med historier härifrån och därifrån och jag skrattade.

detta låter fånigt och barsligt, men det att min pappa ibland när han och mamma står tillsammans och tittar på någonting, vilket kan vara en datorskärm, teven eller raketer, stryker henne någonstans på axeln, vilket avger ett jobbigt ljud, ett som skär sig mot alla andra ljud, irriterar mig fruktansvärt mycket och jag vill skrika att sluta då.

tidigare:
"jonnah, du sover så tyst"

nu:
"jonnah, du har snarkat två nätter nu och det har du aldrig tidigare gjort."
"du snarkade i natt, jag bandade det, vill du höra?"
JAG VILL DÖ (vad är det som händer?).

vip to bonbons

olika människor för olika behov, särskilda relationer. det finns den som bjuder på allt som görs; "jonnah, ska du vara ensam i stan i två timmar? här får du en femma att göra någonting roligt med"; är lika med omhändertagandet som jag annars inte vet var jag skulle leta efter, den som fattar det där med att på en vardag gå och ta en öl eller flera och huruvida annars "rena dagar" är de bästa, den som det studsas på jättestudsmatta med tills tårna är vita och som säger att du alltid lär mig någonting nytt och att du juh ändå inte är någon kärleksgudinna, den som smittar av sin entusiasm på mig och som jag i andra sammanhang får trösta och säga att se på mig, har du det inte lite bättre ändå(?) och detta som ett litet dumt skämt bara, den som är rationell i alla lägen och inte tror på alla det alla mina känslor uttrycker och som stod ut med mig när jag var totalt kontrollös, den som säger enkla men alldeles breathtaking repkliker som "jag tycker så mycket om jonnah" och som är bevis på att man kan vara långt borta men ändå nära. ett stickprov, det finns mera.

nu ska lantlollan bli kreativ igen, nu smakar musiken, nu ska gitarren dammas av oftare, nu ska det förberedas inför den där förändringen.

så gärna vill jag ha det bättre innan allt invant tas ifrån mig och kluvenheten inför det att ska klara mig på egen hand är större än någonsin. jag kan inte bo ensam, jag kan inte bo på steinpottvägen tolv men dessa är de enda altenativen på kort sikt och jag har inte ännu provat på det förstnämnda. jag vet hur väl som helst hur det kommer att bli.. NEJ, det klaras av! det går och det går även om alla ställer in sina planer på att hälsa på. herregud, det måste klaras av.

i just can´t get along with myself

har sett en och en halv film om en episod ur en kultmänniskas liv. fiffa fixade, ordnade och borde få ett pris för initiativtagandet, det var underbart att bara få komma och sätta sig mitt bland fina människor, "vill du ha en drink?" och cigarett på bakgården. även om jag inte kände mig riktigt sådär representativ och pratig så var detta vad jag behövde efter att ha lämnat vickehuset och åbo.

jag svettas och fryser om vartannat och dagen skulle vara katastrof om inte tiden sådär strikt begränsat tillåter sällskap på bristol med storögt vacker och svarthårig en sista gång. jag tittar ut genom fönstret då och då och tänker panikartat att finns det inget sätt på vilket jag kunde få tiden att stanna? det tänker jag också innan då när jag blir presenterad för nya små tillhåll och hör varma röster omkring mig, trots det faktum att jag har levt alldeles för kort för att vara säker på att räknas överhuvudtaget.

annars är jag rädd att jag egentligen bara ältar, för allt är precis som det alltid har varit. jag sitter fast i samma mönster och samma tankar hur jag än försöker vrida och vända.

"ingen orkar med en som är negativ".

ballona banana

äsch då (ta en ny cigarett och låt bli att säga någonting. om du plötsligt vill säga någonting så tänk efter innan, tänk på det att dina repliker alltid förvandlas till illaluktande grodor. tänk på det att om du börjar berätta så berättar du för länge och ingen orkar lyssna till slutet och du börjar darra av skamsenhet).

vad var det då mera? en köttbit i maten som blir droppen som får det faktum att pillerburken glömdes hemma att komma till sin rätt.

tusenxtusen till och jag klarar mig ändå, haha ett skämt. skratta då, jag skämtar.

äsch då, jag har en musikalisk svacka. vad ska jag då ty mig till, då när ingenting går in, då när jag av avundsamhet bara pikar textförfattarna? när jag glömmer vad det är jag lyssnat på och inte orkar ta reda på det heller. säg någon att jag tror att du behöver den här låten och håll fast mig till de sista stroferna och säg att vad var det jag sa. det var alldeles för länge sedan sist.