ekerö

en lördag i dimma, jag finns nästan inte alls, står och stirrar, sitter och skakar. jag känner att jag dör, hur det än går, jag behöver kanske bara vänta.

ett samtal och plötsligt sitter två personer på mina stolar och ser bekymrat på mig. hur ska jag kunna säga hur hårfina marginalerna är, hur impulsiv jag faktiskt är?

nya skor, nu ska jonttan lära sig att behärska klackar, se världen från ett lite högre (fem centimeter) högre perspektiv. jag sitter i björns trädgård när jag sliter av mig conversen och drar på mig klackarna, de tar mig ända till ekerö och riktig mat i radhuset där jag också hade fått fira jul om jag behövt. vissa saker går inte förstå hur viktiga de är.