retrosoffliggande

ser på soffmönstret, soffmönstret bara centimeter ifrån ansiktet. sadeyed lady of the lowlands och put your hands in the sky och when personality is scar tissue på samma gång. plötsligt dras alla ansiktsmuskler ihop, jag kvider och äntligen kommer de, tårarna.. kan jag inte bara få försvinna, jag står inte ut längre, äckeläckeläckel och så det där soffmönstret. det blir inte mer än såhär, det blir varken värre eller sämre, det har kanske stannat av. allt ett enda klocktickande, blind resa. varken hat eller bitterhet, jag känner nästan inte ens skam - bara uppgivenhet. ta mig och förgör mig då. nätterna är för korta. fler tårar rinner ut över näsamunochkinder. hur ska någonting kunna förklaras, jag vet ju inte ens vad som händer. snälla, rör mig inte, ingen får röra mig. finns någonstans i närheten bara, så jag slipper vara ensam. jag vill aldrig aldrig åka hem, där finns bara en säng som jag hatar, ingen soffa med mönster, skyddande arm- och ryggstöd, hörn jag kan pressa mitt ansikte mot.