kris (bortom allt välgjort)

efter dagar av avslappnad shopping och kafébesök med sarasötsomsocker borde allt vara BRA. det tror jag också att det är ändå tills då när jag står och väljer tandkräm bland sorter i snabbköpet och känner att det blir inte mer än detta. springer upp för backen och in i badrummet och frossar i de vita och sköljer ner de vita med det genomskinliga. jag borstar tänderna och går ut i jakt på höjder. det blir fel för plötsligt står jag på drottninggatan och vet att jag måste ringa någon. jag ringer bp och vet vad jag ska göra, jag ringer ekeröprinsessan och vet vart jag ska. tårarna droppar ner på byxorna, det plaskar faktiskt lite, samtidigt som jag rör mig framåt längs röda linjen. "är det här akutmottagningen", frågar jag och får en nickning till svar. JAG TAR EN KÖLAPP och sitter skakande och väntar på min tur.

hundra år senare ligger jag på sidan med en slang i magen och dreglar pinsamt på underlägget. jag ser klar vätska kommande och smutsig vätska gående om vartannat. de frågar mig om det finns någon anhörig och jag hör mig säga ekeröprinsessans namn och telefonnummer. jag säger inte att hon är sexton år gammal.

iklädd ljusgrön jätteskjorta hasar jag in på toaletten samtidigt som jag hör ett svagt "hallå?". jag struntar i det och gör det jag tänkte göra. när jag kommer ut igen hör jag detsamma igen; "hallå, hallå?". "hallå", säger jag. "kan du hjälpa mig?", hörs det från sängen. "jag är ett psycho som tänkte ta livet av mig, du får hjälpa dig själv", säger jag och går min väg.

när levern efter ett och ett halvt dygn senare är återuppbyggd och jag får höra "att detta är minsann ingenting att skratta åt" säger jag att hur ska jag annars bearbeta. det är först i slutskedet det går upp för mig att alla vet om och alla är upprörda och jag skäms.

förlåt.

ett hål i min strumpbyxa

en flicka släpade på en tung väska, en annan släpade på ett klichéartat tungt hjärta. sådär tungt och jobbigt spralligt, att det kändes som att det skulle komma att trycka sig igenom kroppen och hoppa ut och om ändå i ett välmenat försök till kärleksförklaringar skrämma iväg de förbipasserande. plötsligt fanns då det där leendet och de där blickarna, som jag alltid bara själv kommit på mig med att försöka förmedla, rakt framför mig. jag böjde mig fram lite och fick veta en hemlighet. sedan hångel under paraply och trycka huvud mot bröstkorg (så högt upp nådde mitt huvud så det fanns kanske inget alternativ) utan att någonsin vilja släppa taget. "vi ses imorgon".

den där nästa dagen sitter det finska sällskapet och dricker ouzo på katrinebergsbacken trettiosex. dansdansdans och öl på bonden och senare en nerös entré på skoldiskoaktiga mondo, där jag sneglar omkring mig i hopp om att få syn på en grå kofta och smala ben och anderssonskans kalle. så är det plötsligt vi igen och jag känner att detta är den sanna fyllekärleken, varken mer eller mindre.

efter detta: hoppiga minnen av skatarpooler, "festen på plattan 2005 - alla var där"/den heliga gralen och det att ligga utsräckt på gräset på skeppsholmen. vännerna går och min vana troget smiter jag tillbaks och undrar "är du okej?". därifrån slutar allt, jag går i vilkensomhelst riktning och hoppas på att komma hem. går tillsammans med ett grälande par en stund och går ifrån dem när jag inser att detta kommer att ta år. jag vet inte hur jag hittar tunnelbanan och jag vet inte hur långt jag har gått, men jag gråter och tänker att jag vill dö. somnar på tre olika tåg och utforskar ofrivilligt förorter jag inte visste fanns innan jag på förmiddagen trippar in genom port trettiosex.

27

vad ska jag säga där jag sitter bredvid ola salo och väntar på tåget, då när hon gråter och inte finns inom räckhåll? jag säger att jag vill krama och stryka över håret och bannar mig själv för att jag inte hittar de rätta orden för att bevisa att jag bryr mig så jättemycket. "de säger att jag har förstört deras semester", säger hon och jag vill slå. "HAN orkar inte med mig", säger hon och jag vill slå. "synd att det blev så fel på slutet", säger hon och jag tänker att dra inte upp det för jag har juh redan staffat mig själv för just det slutet.

jag fikar med två sjömän, när de drar ut till sjöss igen tänker jag att jag tycker om dem.

tunnelbanan till brommaplan, bussen till klövervägen. på kövervägen med omnejd bor i princip alla. det tycker jag också om.

det känns som lite luft har gått ur mig och det känns skönt.

jag är en känsla och många tankar, ibland tvärtom; så enkelt är det.

när jag är bland många okända människor och inte vet åt vilket håll jag ska titta går jag in på toaletten och säger "jonnahgumman" och håller min hand en stund och känner mig som en idiot.

älskar, älskar inte..

detta här finns;
jag hatar stockholm ibland (det dryga, ladolcevitadesperationen, kändisglorifieringen, stureplan, metro, ilningarna på ekerö, åldersgränsen på systemet, alla luis vuitton-väskorna förutom de med körsbär på, solbrännorna, största delen av drottninggatan, det ständiga SKRYTET om det ovannämnda. främst den otroligt stora ensamhetskänslan som stora folksamlingar skapar).
jag älskar stockholm ibland (söder, judits secondhand, bonden bar&breathless, sockerbaren, mariatorget&puck, vitabergsparken, accelerator, hjorthagen, de igenkännande och varma blickarna, pocket shop, jeansstorlekarna).

äsch, det finns så mycket mer men jag har tröttnat. antingen hatar jag eller så älskar jag och jag är trött på det.

"jonnah, jag tror att du behöver kärlek"

kanske, jag säger att jag aldrig vågar, men det är inte sant. jag vet bara ingenting om sådan slags kärlek. jag är kanske i fel kropp i fel tid i fel värld i fel ögon.
det är klart att jag längtar efter kärlek, men har inte desperataktigt brådis.

chong sibelius

tre vilsingar blir stoppade av ett sjömansgäng. sjömangänget vill att jag följer med ut till krogen utan åldersgräns, den i vilken man tar emot en självförsvarande sabel i dörren. jag tvekar och de frågar i stället om jag gillar chong sibelius. "man får faktiskt säga som man vill", låter den ene. tycker du om finska kompositörer frågar de? vi älskar psalmer. jag vill gärna höra mer absurdheter, men blir ivägdragen åt annat håll, till en medeltidskällare där jag nästan river upp läpparna på keramikölstopet.

en annan dag blir vännerna bestulna på den gemensamma handväskan och spenderar några timmar på polisstationen. det enda roliga den dagen var kanske deras berättelse om en man som kom för att betala räkningar. vad han betalade för visste han inte och när böteslappen kom på tal sa han bara melllan de ryska orden att "slänga bort". en annan kom in och berättade att han hittat en väska full av pengar. "den är väl från jordanien?", antog poliserna.
sedan hade vi fem personer två sängar till vårt förfogande.

den enda dagen jag var tvungen att vara ensam mellan besöken betydde öl och ciggaretter framemot kvällen, dans till bloc party. på bonden hittade jag tillbaka till mitt dansgäng, men precis när jag skulle börja lära känna sprang jag in på toaletten och storgrät. när jag tittade mig i spegeln strax därefter möttes jag inte av ett rödgråtet ansikte eller rödsprängda ögon, vilket jag väntat mig, bara tårdroppande lakansvitt. jag kallsvettades och försökte springa ut obemärkt, tror att det ungefär lyckades, och tillbringade en stor del av natten på mitt badrumsgolv.

vidare känslor i luften på münchenbryggeriet.