ett hål i min strumpbyxa

en flicka släpade på en tung väska, en annan släpade på ett klichéartat tungt hjärta. sådär tungt och jobbigt spralligt, att det kändes som att det skulle komma att trycka sig igenom kroppen och hoppa ut och om ändå i ett välmenat försök till kärleksförklaringar skrämma iväg de förbipasserande. plötsligt fanns då det där leendet och de där blickarna, som jag alltid bara själv kommit på mig med att försöka förmedla, rakt framför mig. jag böjde mig fram lite och fick veta en hemlighet. sedan hångel under paraply och trycka huvud mot bröstkorg (så högt upp nådde mitt huvud så det fanns kanske inget alternativ) utan att någonsin vilja släppa taget. "vi ses imorgon".

den där nästa dagen sitter det finska sällskapet och dricker ouzo på katrinebergsbacken trettiosex. dansdansdans och öl på bonden och senare en nerös entré på skoldiskoaktiga mondo, där jag sneglar omkring mig i hopp om att få syn på en grå kofta och smala ben och anderssonskans kalle. så är det plötsligt vi igen och jag känner att detta är den sanna fyllekärleken, varken mer eller mindre.

efter detta: hoppiga minnen av skatarpooler, "festen på plattan 2005 - alla var där"/den heliga gralen och det att ligga utsräckt på gräset på skeppsholmen. vännerna går och min vana troget smiter jag tillbaks och undrar "är du okej?". därifrån slutar allt, jag går i vilkensomhelst riktning och hoppas på att komma hem. går tillsammans med ett grälande par en stund och går ifrån dem när jag inser att detta kommer att ta år. jag vet inte hur jag hittar tunnelbanan och jag vet inte hur långt jag har gått, men jag gråter och tänker att jag vill dö. somnar på tre olika tåg och utforskar ofrivilligt förorter jag inte visste fanns innan jag på förmiddagen trippar in genom port trettiosex.