kris (bortom allt välgjort)

efter dagar av avslappnad shopping och kafébesök med sarasötsomsocker borde allt vara BRA. det tror jag också att det är ändå tills då när jag står och väljer tandkräm bland sorter i snabbköpet och känner att det blir inte mer än detta. springer upp för backen och in i badrummet och frossar i de vita och sköljer ner de vita med det genomskinliga. jag borstar tänderna och går ut i jakt på höjder. det blir fel för plötsligt står jag på drottninggatan och vet att jag måste ringa någon. jag ringer bp och vet vad jag ska göra, jag ringer ekeröprinsessan och vet vart jag ska. tårarna droppar ner på byxorna, det plaskar faktiskt lite, samtidigt som jag rör mig framåt längs röda linjen. "är det här akutmottagningen", frågar jag och får en nickning till svar. JAG TAR EN KÖLAPP och sitter skakande och väntar på min tur.

hundra år senare ligger jag på sidan med en slang i magen och dreglar pinsamt på underlägget. jag ser klar vätska kommande och smutsig vätska gående om vartannat. de frågar mig om det finns någon anhörig och jag hör mig säga ekeröprinsessans namn och telefonnummer. jag säger inte att hon är sexton år gammal.

iklädd ljusgrön jätteskjorta hasar jag in på toaletten samtidigt som jag hör ett svagt "hallå?". jag struntar i det och gör det jag tänkte göra. när jag kommer ut igen hör jag detsamma igen; "hallå, hallå?". "hallå", säger jag. "kan du hjälpa mig?", hörs det från sängen. "jag är ett psycho som tänkte ta livet av mig, du får hjälpa dig själv", säger jag och går min väg.

när levern efter ett och ett halvt dygn senare är återuppbyggd och jag får höra "att detta är minsann ingenting att skratta åt" säger jag att hur ska jag annars bearbeta. det är först i slutskedet det går upp för mig att alla vet om och alla är upprörda och jag skäms.

förlåt.