black-eyed

bp tipsar viskande om orgasmhemligheter, fina fina lussekatt.

konfronteras med fd mobbare, men ser åt ett annat håll och slipper ens höja på ett ögonbryn till hälsning. jag längtar hem till katrinebergsbacken med omnejd, höjden, det är ingen höjdare att slutligen inse och bedrövas -> explodera i störtflodsgråt. vad har hänt med mig?

let it be.. naked

har än en gång trotsat läran om ovisshetens tvång och än en gång fått för mig bevisat att det är idiotiskt men mest skönt att välja en sådan utväg. varje situation verkar få sin egen avslutning. det positiva i min tillvaro är att ingen kan skada mig mer än jag själv.

steinBotten

tydligen; ser jag prostituerad ut, läser jag långsammare än tidigare, är jag mer kreativ igen, kan jag inte umgås med många i taget, gör jag mig själv till åtlöje mest hela tiden.

första dagen gjorde jag det obligatoriska i och med att en gammal fyrahundrasidig dagbok kastades i elden. dagen kunde också ha varit den tredje eller femte (vänta nu, när kom jag hit?). kvar fanns sen bara metallspirallen som höll ihop sidorna och jag gick och svängde lite med den innan jag gömde den i soptunnan. det tar tid att bränna upp så många sidor som fyrahundra och innan jag petade allt till aska med grillspettet såg kaminen ut att innehålla en stor pösig svart skrift.

det kunde gå bra det här, kanske, om det inte var för alla kalas. morgondagens kan i alla fall förgäves fånga mig, sjukanmälan är på gång.

clashat och klart

tack vare dara doftade jag liljekonvalj på en hyllningskonsert till vilken samma dara hade ordnat biljetter. andra långbenta dök också upp för att höra diverse clashtolkningar; dorlene love och balkaninfluenser var faktiskt suveränt. mera utstrålning till alla, sexig som fanatisk.

dag i en bubbla av mörker, om jag inte blir på bättre humör snart så tappar jag hoppet.

"min lilla gris, oink oink, du vet, grisar är söta. man kan inte säga du din feta gris, dock, det är fel."

så står jag där och köper en exakt likadan jacka som för två månader sedan. förvirrad, ansvarslös och egoistisk.

teini

vaknade upp och insåg att jag inte är nitton år, vilket jag har varit i vad som kan uppfattas som en evighet (fråga vem som helst), nu. en ärvd diktbok, skivor, kattvin, brosch, grodbakelse, duk und so weiter - fina människor i nystädad lägenhet. "här finns det fin popmusik", säger claes på skånska samtidigt som jag undrar vad jag har gett mig in på.

transamerica är den bästa och mest tragikomiska film jag sett på länge. inser hur stort det är att kunna skådespela. jag kan överdriva och det är en helt annan sak, det säger jag helt taget ur luften för jag menade inte insinuera att jag trott inneha skådespelartalanger heller. hoffman, däremot, är makalös.

urlakad.

nja. tja.

ingenting känns riktigt bra och jag förstår inte någon. dagarna flyter ihop och betyder inte någonting särskilt. vill höra musik men det finns ingenting att lyssna på, alla skivor är uttjänta och förresten så lyssnar jag inte. i taxin blir det att "jag stänger av taxametern nu, lilla vän, du ska inte behöva betala mera" bara för att jag ser så ledsen ut (inte tårar men ett ickeleende). röster bekräftar det jag redan anade, måste glömma bort allt som någonsin hänt. dvaladvaladvala.