uppfostran?

"jag förstår inte vad vi gjorde fel.." jag vet, jag vet. precis på samma sätt som jag tilläts klara mig själv på de flesta vis, från och med första skolväskan till och med att jag slutade äta, kunde jag ha fått forma min livsåskådning alldeles på egen hand. okej, en sak vill jag tacka för och det är att jag med säkerhet vet vad jag inte vill ha någonting med att göra så länge jag lever. här är historien.

Herrn och frun i huset var frireligiösa, baptistförsamlingsmedlemmar, och herrn gav alltid en stor sedel till kollekten på söndagarna. Ofta var det han själv och en till som efter gudstjänsten satt och räknade dagens fångst, sättet de vek sedeltravarna som uppochnervända v:n efterapade jag när jag själv såg över mina egna, aningen färre, pengar. Orsaken till att jag figurerade i kyrkolokalen var söndagsskolan, som jag trodde att var lagstadgad liksom den kommunala skolan jag börjat i. Vad de så kallade “lärarna” pratade om intresserade mig inte, men att rita Adam och Eva framför lusthuset och klistra närvaromärken var väl okej. De söndagar skolan uteblev satt jag och andra barn uppe på en förövrigt tom läktare och roade oss med att kasta pepparkakssmulor på kala huvuden i bänkarna nedanför. Ofta kunde vi inte hålla oss från att skratta högt när en falsettröst stack ut lite extra i psalmsången och vi var snabba att huka oss bakom läktarräcket då någons förälder steg upp och hötte med fingret mot oss.
Första gången jag drabbades av äckelkänslor inför mig själv var när jag hemma i hallen tog på mig skorna inför en söndagsskolesession. Jag ville så gärna ta av skorna igen och låsa in mig på mitt rum för att slippa möta någon från kyrkan, resten av världen också för den delen, men jag skämdes över mina tankar och gick ut till bilen som vanligt och snart var äckelkänslorna borta igen. Efter den gången kände jag likadant vid olika tillfällen, också då gick självföraktet om av sig självt. Några år senare följde jag med på ett dop, sex-sju stycken som var ett par år äldre än jag skulle sänkas ner i bassängen den dagen. Det var första och sista gången jag bevittnade en sådan ritual och det var den här gången jag för första gången lyssnade på vad som sades och - PANG- ångesten och paniken blev så stark att jag trodde jag skulle svimma, kräkas, få ett krampanfall (allt på en gång) och ändå vågade jag inte springa ut ur salen. Kort därefter sade jag högt och klart att jag ALDRIG mer tänker sätta min fot i kyrkan fler gånger och så blev det.
Min lillebror har under sin uppväxt både till lust och leda fått rådet “ifrågasätt allt i hela världen med omnejd!”, jag hade ju inte haft något vyutvidgande utan kom när det nästan var för sent underfund med det egna tänkandet, och jag ville att han skulle få FÖRUTSÄTTNINGEN.