den röda filmen

kollegan tittar in på kontoret (eller köket eller förrådet) när jag legat på soffan hälften av min lediga timme och hon tycker uppenbarligen att jag ser ut att vara närmre döden än hundratreåringen. "ta en promenad!" och jag kilar ut, förbi värtaverket, ner mot tv-huset och värtavägen - sol i ögonen och rök i munnen. inser att jag hade glömt bort "gå ut och gå" helt och hållet och för en stund känner jag mig alldeles verklig. arga tankar på att det nu finns tre (lika hafsigt ihoptotade) tunnelbanetidningar och att jag trots mängder av älsklingsmänniskor i pubkällare inte kan hejda förtvivlan när jag kommit hem känns väldigt avlägsna.