go to hell, klick

"du är en märklig flicka, jonnah, och så vacker", säger paul när jag förklarat hur jag vill ha mitt kaffe samtidigt som jag plockat nycklar ur skåpet. dagen innan låter det att "en natt med dig och man kan dö lugn". jag har aldrig tidigare träffat en endaste en som kan komma med intimiteter - som annars blir plumpa låtsasmanskomplimanger - och bara vara oskyldigt uppriktig. varför blir jag inte rosenrasande och spydig och mån om min person som alltid (när mitt kroppsomfång kommenteras och "min lilla porslinsdocka" kommer på tal)? hur skulle jag ha kunnat vara förmögen till att objektifiera mig själv? var har jag gjort fel? jag inger definitivt respekt på min arbetsplats, men det finns håligheter. det är tydligt. nu är det fortsatta svar på tal och kanske lite finska svordomar som gäller. FRÖKEN SÖT (tyvärr syr de fina kläder) UP MY ARSE.