jadekatten

på terapin stoltserade jag med min nya insikt, på biblioteket drack jag både latte och cappuchino, på banken tröttnade jag på att vänta, på jobbet fick jag choklad av en gammal man och vred mig av skratt tillsammans med göte. en inte helt värdelös dag.

hann bara skriva en rad på projektet om teatermusan innan jag insåg att detta kommer att bli ruskigt felvinklat om jag inte stannar upp, hur gärna jag än vill skrivaskrivaskriva och låta allting flyga - det här kräver noggrann organisering och uppdelning av tyngdpunkter för att jag senare ska bli nöjd över resultatet.

"jonnah, jag har länge undrat hur gammal du är, egentligen. du ser så väldigt, väldigt ung ut."

blä

sitter i min kinesiska sidenpyjamas och bläddrar i tidningen och läser plötsligt någonting om att då vet man om man ska köpa blå eller rosa barnkläder och jag blir så fånigt upprörd och medveten om att egentligen är det ingen som bryr sig om hur det går med någonting och att ingen icke-jätteexponerad åsiktsmaskin orkar anstränga sig det minsta för det oavbrutna och nästan omedvetna intaget och ingen tycker som jag och jag vill sedan helst stänga in mig i en mörk legoskrubb och aldrig komma ut igen.

fyndlådan

always open-wide

milikokko..s X(!) frågar om han inte får bjuda mig på fotbollsmatch på tisdag, och visst, det ska bli rent av exotiskt. innan det måste jag hinna springa i korridorer med theepa och kittlas, dock. åh, borde ta med något finskt att äta till henne men sådant jag jag ju aldrig.

m och jag kör lite på landsvägarna och stannar efter ett tag på tomten till en ortodox kyrka. vi dansar en stund på den gräsmattan, innan vi hyr två filmer på makuuni och kör hem igen. idag skrattar jag många gånger och mycket.

läser bok i en roströd soffa på steinpottvägen, men har svårt att komma någon vart, då jag hela tiden stannar upp och drar paralleller till min egen situation. plötsligt är det jag som är förlossningsläkaren som skriker mitt på natten och tusenxtusen gånger plockar ner min namnskylt från ytterdörren. jag blir ledsen av tankarna och det blir inte bättre av att olika personer med släktband till mig anser att det finns så mycket att titta på. visst, jag vill titta, men inte just nu. lite senare.. ännu lite senare..

harmony in misery

milikokkobajsen. vild körning, hon tittar på mig som på en tennismatch när jag försöker förklara för henne. vi äter läkerol och marmelad, jag dricker rödvin ur duralexglas. hon provar kläder jag anser har gjort sitt i mitt liv, senare går hon hem med en fullproppad kasse i handen. jag pustar ut, hon vet ju precis på vilket vis jag utvecklas fastän jag träffar henne så sällan. hon vet var och hur jag vantrivs och hon ser när jag inte kan handskas med omgivningarna. det är såklart hon som räddar min vistelse på steinpottvägen! och imorgon ska vi umgås igen!

jag tror till min fasa, då när jag sitter ute på verandan på morgonen, att jag fått mitt livs första menstruationsvärk. såg genast bilder av hur jag i tjugo år framåt, fyra dagar i månaden, ligger med knäna uppdragna mot magen och kvider av smärta - "hej, jag kan tyvärr inte jobba idag, att vara kvinna innebär ju vissa begränsningar..". aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah. plötsligt inser jag att jag har dragit åt skärpet i morgonrocken alldeles för hårt om magen; för att rädda min framtid behöver jag bara slita isär stumparna och under rocken har jag ju faktiskt en kinesisk sidenpyjamas.

guldaudin

står bland pojkar iklädda bilmärkeskepsar och tittar på en ihopknölad bil och skulle kunna räkna upp åtminstone hundra ställen jag hellre vistas på. kör varv efter varv, i åtminstone två timmar, på en halkig väg och hinner lyssna igenom en samlingsplatta med the go-betweens x antal gånger. förutom skymten av en skylt med texten "nikula 1", vilket får mig att lysa upp ordentligt en stund, kändes allt bara dyrt och tillkämpat hurtigt (det sista från lärarnas sida). ge mig det "riktiga" körkortet nu bara, tack.

läser och vet

"Men till min stora överraskning var han på gott humör medan vi talade om de bysantiska kyrkofäderna. Jag hade väntat mig de mest fruktansvärda svartsjukescener för att jag tog mig tid till att skriva till 'någon så likgiltig som'... Men han tog alltihop von oben och sade att jag naturligtvis skulle göra vad jag hade lust till.
- Jag har inte lust
- Va?
- Jag säger att det inte är en fråga om lust.
- Annars tycker jag alltid att du säger att man bara ska göra det man har lust till
- Det är väl klart, därför säger jag att jag inte vet vad lust är.
- Du vet visst inte vad du säger
- Nej, jag uttrycker mig bäst skriftligt
- Det blir värst för dig själv. Men vad ska du ha de där gamla kyrkofäderna till?
- Jag ska slingra mig som en orm genom deras långa skägg!
Han skrattade: - Och så säger du att du bara kan uttrycka dig skriftligt, jag tycker du börjar lära dig det riktigt bra muntligt, till slut kanske vi kan prata med varandra också!
- Har du lust att andas?"

menolippu

vad gör jag här? - känslan av att vara lite mindre imbecill än tidigare tröstade inte mycket när jag steg av i SIBIRIEN. jag kan inte vistas där ingen vet om att det går att vara bigger than the sound, alternativt där alla har vetat om det långt innan jag kom fram till det. mer om detta senare, just nu kan jag inte tänka klart. jag blev åtminstone utslängd från mitt tåg precis i lagom tid.

vad har jag gjort? - plötsligt riskerar jag ju att "förlora min personlighet", då jag drivs av så starka impulser att jag inte hinner tänka efter om det är acceptabelt att bete sig på vissa vis i vissa situationer. jag har aldrig ICKE-ångrat något så mycket som detta och det är till viss del det som skrämmer mig (samtidigt är jag så snabb med att gråta flera timmar i sträck över att jag aldrig kan uttrycka mig riktigt och ärligt och att gråta flera timmar i sträck över att jag har blottat mig för mycket). kommer jag att gå sönder av detta?

kviberg, vad är det?

lilla konvalescenten - inget självnedsättande i det uttrycket, bara en parallell dragen till välbehövd semester - i annan stad. följer andras fotspår på gator och runt hörn och ut ur spårvagnar. hopposen sara och nötchoklad, champagne (ändå mest billigt öl) och ljuvlig musik i dunkel teater. jag känner inte många, men tillräckligt många för att trivas.

ett fyllo på spårvagnen använder ett ovanligt uttryck för att ha sex, men annars lyssnar jag bara på ett halvt öra, sådana här samtal är inte, efter otaliga nattliga tunnelbane- och nattbussfärder, så intressanta längre.

det intressanta är snarare att jag helt överskattat mig själv, trott att jag är modig, när jag i vissa situationer egentligen bara stirrar rakt fram och väntar in tillfällen. strategier är inte av denna värld, jompa, drop it.

tonen skärps

kvinnan röker oavbrutet, så jag slår mig ner och tänder en cigarett jag också. en katt hoppar upp på armstödet och nosar på mina läppar. jag ger katten en puss och vänder mig mot kvinnan, som trots att hon håller en cigg i handen inte kan låta bli att nervöst gnida tummen och lillfingret mot varandra. rörelsen irriterar mig, jag försöker fokusera på hennes ansikte istället. hon ber mig ta ut tallriken som är placerad i samma soffa jag sitter i, hon sitter i den om möjligt ännu slitnare. jag vill knappt titta på den till synes väldigt flottiga tallriken (på den använda bestick och gårdagens köttbullsrester), men tar den ändå med mig ut i det grisigaste kök jag någonsin satt min fot i. överallt odiskade kärl, tespill, tomma mjölkkartonger, potatisskal, gamla fuktskadade tidningar, katthår och skåpluckorna är smutsrandiga. jag tänker diska tallriken och åtminstone en bråkdel av det andra, men när jag hugger tag i diskborsten ser jag att den är alldeles svart och flottig. går ut till damen i soffan, "jag föreslår att du köper en ny diskborste, titta". hon påstår att den såg ut så när hon köpte den - jag tror henne inte, men orkar inte tjata. jag plockar kattskit, vattnar blommor, samlar ihop tidningar och skyndar mig snabbt därifrån. folk säger att hon vill leva sådär, i smutsen och oordningen, och det får hon gärna för mig. men jag kan inte riktigt förstå varför.

mina frisyrer

födsel - blött svart kort hår
2 år - blonda änglalockar, ofta en liten tofs inte mitt uppe på huvudet, utan lite på sidan
5 år - brunt och långt, lång rak lugg (tänk jane birkin)
6 år - ljusare brunt, lite lockigare med utvuxen lugg
7 år - page (brunt, samma färg fem år framåt)
8 år - axellångt
9 år - kortklippt (tänk vilken pojke i vilken nittiotalets barnserie som helst)
10 år - page
11 år - axellångt
12 år - kortklippt
13 år - en hemsk medellång och medelkort frilla, min livs första färgning (röd)
14 år - brun bob
15 år - ljusbrun färgning, axellångt
16 år - blond, mycket tunt hår pga självsvält
17 år - längre och tjockare svart hår, mycket vågigt
18 år - halvlångt svart
19 år - bobat svart
snart 20 år - kortkort svart - love it for the first time!

all tomorrow´s parties

den ena dagen frågar en man "har du gått upp i vikt, jonnah? det har du bestämt", kvinnan bredvid säger att "nej, det har hon inte, hon har ju många lager tröjor på sig!". den andra dagen påpekar en dam att jag har blivit mycket smalare, "äter du ingenting?". nu blir det spännande, hur ser hemtjänstens lilla gimmick ut i morgon? är kinderna rundare? benen smalare? vad äter hon på lunchen? jag svarar inte på en enda av frågorna och i fall att jag av någon anledning skulle vilja göra det skulle jag ändå inte veta svaren. god, jag som inte ens är någon, vad ska jag kalla det, "viktpendlare" och visst är det ointressant för en omgivning (?). och visst mår jag dåligt av allting på grund av de gångna åren (?). jag känner mig som nicole richie.

some like it hot

antti och miniclown vände skivor hela kvällen - det blev mycket tvp. sarasötsomsocker och jag jag satt som gudfäder och konsumerade lojt vitt vin och isvatten. dara tyckte att jag liknade någon ikon jag aldrig hört talas om i min nya frisyr och jag antar att det betyder att hon förlåtit snedstegen orsakade av min brist på finess. eller åtminstone lämnat dem åt sidan. vi blev flera, ett och ett halvt par gjorde oss sällskap och senare var vi ett lagom gäng som trippade in på ett treställe i gamla stan.

ett nytt par har uppstått, varifrån får alla sin framåtanda? visst, jag är jämt förälskad (är det inte den ena så är det den andra och sedan är det den ena igen), men lyckas alltid dramatisera allt och "jag vill inte att du försvinner ur mitt liv!" eller så inser jag min ickekärlek innan jag hinner ta reda på vad personen heter. oh ja, jag är jämt förälskad.