x!

baba sonic. claes förklarar, som den vuxenvuxen han är, människomysterier för sara och jag försöker på något vis vara sval och trevlig. danstrevnaden infinner sig inte riktigt, bara en aning när det spelas gold lion. resten av människorna är intetsägande, jag reagerar bara då malcolm hälsar med en nickning.

när jag är framme vid hemdörren; "vad gör du?" - "bussen framme vid liljeholmen" - "kom hit" - "kom ner och öppna". ja just ja, du hatar ju katter, så det blir till att promenera genom skogen lyssnandes på tp med armarna om varandra. idag dricker jag te i det röda köket och han skrattar och ser glad ut och ser framemot fotbollsmatchen.

jag är också glad, ett glas vin på medis och sen klippetiklipper jag håret på blondinsara.

är ledsen ikväll.

"someone told me..

about popcorns / but i don´t feel the same.."

tisdagsvin på carmen. sara, gökhan och en christer pettersson-tröja. jag kommer hem till katterna och tänker "kommer jag att kunna sova inatt?". jag hatarhatarhatar det ångestfulla i att sova och jag vet att det bara kan bli värre i och med att jag tänker på det i förhand. jag skulle verkligen föredra om man som människa bara slapp allt det där med vila och sömn, för jag hatarhatarhatar. att det bara finns ett bergepp som att "svänga på dygnet". att det överlag inte händer någonting mellan 02 och 11 på vardagar.

snart picnic i vitabergsparken, vettja.

dear santa..

arbetsdag as usual

om man mot all förmodan blir trött på de vanliga kvällssysslorna kan man alltid


baka en kaka

you kept me waiting too long

första fredagskvällen hemma på katrinebergsbacken på evigheter. jag kunde hur lätt som helst ha slagit ett nummer vilket som helst och bara dragits med av något festande vilket som helst, men jag trivs inte med mig själv i sällskap ikväll. ibland vill jag helt enkelt inte flasha med min påskgodisfullproppade kropp och rosiga kinder, utan bara sätta mig i sängen och pyssla lite med sådant som aldrig blir komplett samtidigt som en söt film rullar i förgrunden. lyssna på television personalities senaste som jag egentligen inte borde ha köpt just nu när automatkvittona igen blir ångestladdade, men vilket jag nu när dan sjunger "welcome to my ex-girlfriend club" inte alls ångrar. "you shouldn´t worry about me so much / you´re too kind to me / i don´t know if i deserve you / i probably do".

i´m not your typical boy

minisemester i mumintrakterna, ganska trygg sömn i grönt och kal(l)t rum, utsikt över en tågstation. otaliga kafébesök och otaliga cigaretter, lata stunder hos lilla familjen och jag undrade mest hela tiden vari bilden jag kom in. det blev aldrig direkt jobbigt, dock, jag tassade ju omkring på kalla golv i bara strumplästen och kände mig alldeles tillräcklig och lagom bara för mig själv däremellan. många fina människor överallt, alla på väg någonstans alldeles snart och jag vet att revanschen bara inletts.

en annan fin människa satt mittemot mig i några timmar under en av kvällarna och plötsligt lydde inte talet, jag fick avbryta meningar som bara fastnade i meningslösa cirklar. antagligen var jag bättre på att lyssna just den här gången, jag hade verkligen kunnat sitta i evigheter och bara hört på hans prat. under promenaden tillbaks till trähuset (där jag kvällen innan hade sett en underbart vacker film om både framtid och forntid) kände jag mig glad.

love karl emil west

the biggest love so far

heavenly way to die

plötsligt upptäcker jag att ensamhet inte behöver vara samma sak som otrygghet eller ens utanförskap. plötsligt upptäcker jag att jag kan vara ensam och det behövdes inte mer än ett år för mig att inse det. så lätt att skylla allt på att "men jag klarar inte av att vara ensam, det VAR därför, jag vill inte mig själv illa, jag ska bara försöka lära mig att inte hela tiden kräva tillgänglighet och närvaro". det är inte det. perioder avlöser varandra, tiden formar om, men det betyder inte att det "blir bättre". ibland åker jag tidsmaskin och då blir till och med arbetslatsen hotfull och jag blir tvungen att springa in och låsa om mig och hulka i toalettstolen en stund. "min lilla porslinsdocka", säger en pensionär och jag tänker att han skulle bara veta. jag är inte porslin och inte docka, jag är så mycket hud och kropp och vätska att han skulle kvävas om han visste.