heavenly way to die

plötsligt upptäcker jag att ensamhet inte behöver vara samma sak som otrygghet eller ens utanförskap. plötsligt upptäcker jag att jag kan vara ensam och det behövdes inte mer än ett år för mig att inse det. så lätt att skylla allt på att "men jag klarar inte av att vara ensam, det VAR därför, jag vill inte mig själv illa, jag ska bara försöka lära mig att inte hela tiden kräva tillgänglighet och närvaro". det är inte det. perioder avlöser varandra, tiden formar om, men det betyder inte att det "blir bättre". ibland åker jag tidsmaskin och då blir till och med arbetslatsen hotfull och jag blir tvungen att springa in och låsa om mig och hulka i toalettstolen en stund. "min lilla porslinsdocka", säger en pensionär och jag tänker att han skulle bara veta. jag är inte porslin och inte docka, jag är så mycket hud och kropp och vätska att han skulle kvävas om han visste.