working my life away

okej, dags att glömma bort de senaste månadernas prägling, jag jobbar tills allt suddas ut. det gör mig inte lycklig, men det kanske gör mig känslokall och totalt likgiltig. det är kanske känslokall och likgiltig jag borde bli, jag menar, jag har trott att jag utvecklat ett vattentätt skydd mot besvikelser men det har inte stämt. det är känslokalla superwoman som klarar sig, den enda.

äsch, jag vet att jag bara spelar martyr (det var världens fel att hon blev sådan, hon som gillade som ingen annan kunde, nu får vi stå vårt kast).

jag älskar ju människor, hur illa de än gör mig.

det som måste förstås är att det finns ingen när ensamheten inte går att stå ut med längre, ingen som offrar sig, eftersom jag inte kräver det. för jag kräver inte heller att någon ska förstå hur ont den gör. det här handlar alltså inte om någon slags sexuell bitterhet, det här handlar beskyddande och det att jag inte vet vart jag ska ta vägen.