fem minuter

kan jag få ett femminuters filosofiskt samtal med dig i utbyte mot att du lånar min hbl? visst. inte fem, utan kanske tjugo minuter senare vet jag allt om hans vän den förlamade och att mannen jag pratar med skulle göra vad som helst för att kunna ge honom sin arm eller sitt ben. när tar ett värdigt liv slut? frågar han mig. jag tänker att om jag blev förlamad skulle jag direkt boka en flygbiljett till schweiz, men i och för sig finns det kanske de som upplever döden som någonting lite längre bort än just jag. mannen gråter plötsligt och vänder bort huvudet. jag stryker hastigt hans arm och tackar för lånet.

jag går längs götgatan för n:te gången och den här gånger hatar jag så fruktansvärt. hatet stiger upp ur halsen och jag börjar muttra för mig själv. jag hatar verkligen ödets makter och min egen orubbliga motståndskraft när det gäller lycka eller att lyckas. ja, jag hatar verkligen, nu finns det ingen hejd på mig. typiskheten, det att jag alltid innerst inne tror att äntligen står undantaget framför mig, äntligen har jag hittat något som hittat mig. hur tänkte jag? att jag skulle ha nåt att ge? att någon skulle längta efter mig som jag tusenxtusen dagar har längtat? hahahahahahaha.