anekdoter

-vad betyder märket du har? frågar pojken i kassan och nickar mot slaget på jackan. jag mumlar att det är en antivapenpin. "är du pascifist?". han verkar intresserad. nu skulle alla tidigare fest- och skoldebattskollegor höra mig när jag svarar. de som inte orkat prata med mig för att de VETAT att då har hetsiga diskussioner uppstått och sånt vill man inte veta av, sånt förstör stämningen. de skulle höra mig när jag inte alls tittar pojken i kassan i ögonen och säger apselut, utan säger, eller nej, mumlar "ungefär". ungefär. hur är man ungefär pascifist? det finns så många olika ord som kan bekräfta ens ståndpunkt och så väljer jag ett som definitivt inte alls passar in och verkar skämmas eller inte ha någon åsikt överhuvudtaget. på väg uppför backen bannar jag mig själv.

sex uppe i taket och det faktum att jag efter en knapp övervägning beslutat behålla pärlhalsbandet på får mig att känna mig som en hund. djuriskt. djurisk. djuriska.

-jag tycker att jag känner igen dig.
-jag känner igen dig också.
-när kan vi ha träffats?
-vad heter du då?
-fredrik.
-jaha.
-fredrik strage.
-ja, såklart, du är ju fredrik strage.

retrosoffliggande

ser på soffmönstret, soffmönstret bara centimeter ifrån ansiktet. sadeyed lady of the lowlands och put your hands in the sky och when personality is scar tissue på samma gång. plötsligt dras alla ansiktsmuskler ihop, jag kvider och äntligen kommer de, tårarna.. kan jag inte bara få försvinna, jag står inte ut längre, äckeläckeläckel och så det där soffmönstret. det blir inte mer än såhär, det blir varken värre eller sämre, det har kanske stannat av. allt ett enda klocktickande, blind resa. varken hat eller bitterhet, jag känner nästan inte ens skam - bara uppgivenhet. ta mig och förgör mig då. nätterna är för korta. fler tårar rinner ut över näsamunochkinder. hur ska någonting kunna förklaras, jag vet ju inte ens vad som händer. snälla, rör mig inte, ingen får röra mig. finns någonstans i närheten bara, så jag slipper vara ensam. jag vill aldrig aldrig åka hem, där finns bara en säng som jag hatar, ingen soffa med mönster, skyddande arm- och ryggstöd, hörn jag kan pressa mitt ansikte mot.

working my life away

okej, dags att glömma bort de senaste månadernas prägling, jag jobbar tills allt suddas ut. det gör mig inte lycklig, men det kanske gör mig känslokall och totalt likgiltig. det är kanske känslokall och likgiltig jag borde bli, jag menar, jag har trott att jag utvecklat ett vattentätt skydd mot besvikelser men det har inte stämt. det är känslokalla superwoman som klarar sig, den enda.

äsch, jag vet att jag bara spelar martyr (det var världens fel att hon blev sådan, hon som gillade som ingen annan kunde, nu får vi stå vårt kast).

jag älskar ju människor, hur illa de än gör mig.

det som måste förstås är att det finns ingen när ensamheten inte går att stå ut med längre, ingen som offrar sig, eftersom jag inte kräver det. för jag kräver inte heller att någon ska förstå hur ont den gör. det här handlar alltså inte om någon slags sexuell bitterhet, det här handlar beskyddande och det att jag inte vet vart jag ska ta vägen.