fem minuter

kan jag få ett femminuters filosofiskt samtal med dig i utbyte mot att du lånar min hbl? visst. inte fem, utan kanske tjugo minuter senare vet jag allt om hans vän den förlamade och att mannen jag pratar med skulle göra vad som helst för att kunna ge honom sin arm eller sitt ben. när tar ett värdigt liv slut? frågar han mig. jag tänker att om jag blev förlamad skulle jag direkt boka en flygbiljett till schweiz, men i och för sig finns det kanske de som upplever döden som någonting lite längre bort än just jag. mannen gråter plötsligt och vänder bort huvudet. jag stryker hastigt hans arm och tackar för lånet.

jag går längs götgatan för n:te gången och den här gånger hatar jag så fruktansvärt. hatet stiger upp ur halsen och jag börjar muttra för mig själv. jag hatar verkligen ödets makter och min egen orubbliga motståndskraft när det gäller lycka eller att lyckas. ja, jag hatar verkligen, nu finns det ingen hejd på mig. typiskheten, det att jag alltid innerst inne tror att äntligen står undantaget framför mig, äntligen har jag hittat något som hittat mig. hur tänkte jag? att jag skulle ha nåt att ge? att någon skulle längta efter mig som jag tusenxtusen dagar har längtat? hahahahahahaha.

å andra sidan

precis hela tiden just nu är jag sugen på onyttigheter. jag undrar hur min kropp skulle te sig om jag gav vika för alla mina lustar - antagligen skulle den vara dubbelt större. skulle jag utifrån sett vara mer attraktiv? skulle jag vara ett sött fetto eller ett som folk tyckte lite synd om och undrade vad som gick snett med? laster borde inte få finnas. livet skulle vara så mycket enklare utan kanelbullar, chokladmousse, lösgodis och bob mixxmilk. och nej, jag är ingen tröstätare - tvärtom.

frisk blir man väl aldrig.

söderkisen

åbo. små glitterbarn har suttit i ring och tittat på the office på dvd. jag älskar den sortens lågmälda humor.

ett dygn tidigare är vi fortfarande på båten och jag väntar på vännen. hon dröjer och en pilot på väg till irak börjar prata med mig, han tappar cigaretter åt alla håll. han är finsk och pratar knagglig engelska och jag struntar i att berätta att jag också är från finland, pratar oknagglig engelska. senare drar "vem vill bli luxuskryssare?" igång och vi undrar - "vem fan vill bli luxuskryssare?".

nu hinns det inte mera.

kalasbyxor

på string och du är så fin. pratet tar aldrig slut, jag tror att jag har hittat en slags själsfrände. jag saknar dig precis hela tiden, hejdar mina fingrar från att söka efter numret i telefonen. hejdar mina tankar från att flyga iväg och dagdrömma och tro att du ska känna likadant som jag, det kommer aldrig att hända. eller? shit. hejdar min mun från att skrika ditt namn högt överallt och varsomhelst. kommer aldrig att hända. hejdar förväntansfullheten, kommer aldrig att hända. "du är ju ingen kärleksgudinna heller."

hundratvååringen. jag läser och berättar, säger att jag mest gillar de dagar jag får vara hos henne.

är jag för gammal nu?

beautiful intentions

mest av allt skulle jag kanske vilja slå in mig själv i presentpapper med bamsemotiv och ge bort. precis som tanken med tavlan jag målade under oavbrutet vinsörplande, den med omknutet hus och lappen "du får mig". eller så vill jag skrika att nu avsäger jag mig allt ansvar, nu ska jag bli inbäddad i bomull och bli matad med kanelbullar och exakt så ska jag vara tills alla tröttnar och den allra tröttaste kastar ut mig genom ett fönster. gör vad ni vill, mig kvittar det.

jag skriver ett långt brev till bp, sida efter sida. när jag känner att jag pratat mig tom ska jag skicka det. jag älskar henne.

på jobbet är jag en slags maskot, jag tror ingen tar mig på allvar. "hon är duktig, den lilla". de gamla bjuder på saft, kakor och choklad och "jag ska inte ha handlat så mycket, det blir tungt för dig att bära". jag kommer väl alltid vara den där lilla och om jag ska vara ärlig så stör det mig inte alls. bättre än att vara den stora.

stockholmsnatten blir längre och mina fotsteg snabbare. men riktigt rädd är jag aldrig, inte i mina svarta boots. det går inte att bli riktigt rädd i svarta boots.

jag trivs bäst på natten, äventyr bland folkmassor och leenden från här och där. jag hör hemma i kafévrån med chai i magen och bok i handen. jag somnar in till sånger och spelar tamburin och gitarr vid tvåtiden. kan man säga att nattlivet är min hobby, böckerna mitt liv och musiken mitt intresse? mycket mer kan jag inte säga om här och nu, men det är sant det där att böckerna är mitt liv. så vill jag att det ska vara just nu. äsch, det gör jag ju inte, jag vill ju hitta den stora kärleken.