chai&cigarett

nu vet jag äntligen precis i vilken ordning jag funkar, tyvärr är jag uppenbarligen oförmögen att stoppa mitt beteende. vi kom fram till; jag är inte deprimerad längre. dagar efter en natt med fingrar i halsen och blod på golvet är i nittio procent av fallen ljusa. de dagarna är sådana då jag börjar om igen och planerar och är snabb i allt jag gör. tiden mellan bra och dåligt är kryp i magen&anderssonskans kalle&sovdags och den tiden är töjbar till en viss gräns, men går alltid av likt ett gammalt gummiband och så är jag där igen. gummibandstiden är också overklighetstiden, då glömmer jag mig själv och det mesta, kan varken lyssna på musik eller läsa eller veta vad jag gjort hela dagen.

men nu är det bra, det är ju dagen efter. solen skiner, jag håller mig i skuggan. jag har diskat, dammat hyllan, bäddat sängen och hoppas på en kopp chai med centimetertjockt skum. dagens klädsel är nästan [BARA nästan] rockig och höfterna vickar till "rebel rebel", samtidigt som diskbubblorna dansar och sarasötsomsocker storhandlar, men är på väg.

intryck

i högtalarna meddelar en kvinnoröst att nu finns det en massa spännande toblerone-erbjudanden och en tobleronescooter att vinna i taxfreeaffären. rösten låter lugn och avslappnad, sorgfri. fem minuter senare / tre meddelanden senare låter rösten inte alls lugn och avslappnad, utan arg och desperat. finns det ingen som vill komma och köpa tre guldtoblerone till priset av två? finns det ingen som har gjort just det och andäktigt väntar på besked om just denne har vunnit den groteskt pyntade scootern.
jag är tydligen inte den enda som ger fan i toblerone.

jag läser den båtinköpta elle från pärm till pärm. det tar ungefär fem timmar.

kedjerökning till tonerna av allehanda covers, alla i finlandsfärjisk tappning. tiden går långsamt. en dam galopperar dansgolvet runtrunt som en cirkushäst. jag undrar vad hon tänker.

jag sätter nästan min banana party cooler i halsen när en flicka? med hopväxta ögonbryn börjar dansa på knäna tillsammans med en lång tant med kortkortklädda ridlår och pikigt hår.

vad vet du om månljuset?

det är någonting som inte känns som förr när tre kusiner radar upp sig framför filmen, lösgodis i en näve och popcorn i de två andra. i luften finns en irritation och en nonchalans som inte riktigt märkts av tidigare. det är någonting som inte stämmer. förut kunde det ha pratats om själsligt pussel eller kompletterande personkombinationer, men nu faller allting platt och framför filmen sitter tre kusiner och tar varandra för givet, och detta i och med första mötet på en och en halv månad. efter just detta mötet kommer tre kusiner att välja olika vägar, tack för den här tiden. kanske det här är bra.

needle in the camel´s eye

då när jag kommer tillbaks till liljis och tumban och tvärkkan och medis och zinkku och allt, då ska jag börja måla. jag har slösat bort så många timmar på total medvetslöshet och overklighetsvärld (ungefär lika resultatlöst som datorspelsspelande) så det är riktigt pinsamt. och då menar jag absolut inte alla underbart långa timmar som spenderats på till exempel string och puck, de där timmarna av förtroliga och mindre förtroliga samtal eller ro-i-kroppen-och-té-i-koppen. jag menar dedär timmarna jag åkt fram och tillbaka med tunnelbanan eller suttit på sängen och undrat om det är tillåtet att ta en smörgås till eller om jag redan tagit en för många och vips så har en halv dag gått om intet. och just dedär tunnelbanefärderna och det att jag har suttit på sängen är bara antaganden eftersom jag inte alls minns vad det är jag egentligen sysslat med. det enda jag vet är att jag aldrig lämnat några spår, bortsett från en del fulingar, efter mig. fast å andra sidan är det väldigt klichéartat att börja terapimåla. och det skiter jag i.

gastkram

"ingenting är svårt att uppnå, dedär hindren är bara inbillning."
okej, men jag är en sådan där idiot, du vet. en sådan som inte förstår hur man tar sig fram, hur man talar varmt om sig själv.
och vad är det jag ska göra om två veckor? vårdbiträde? barnflicka? krokimodell? kassatant? konstgalleriassistent? jaja, men då jag inte vågar kontakta och jag skulle inte orka ordna med det RIKTIGA personnumret som jag ändå aldrig kommer att hinna få och flytta pengar mellan mina tre bankkonton och boka jävla biljetter hit och dit och så var det en flyttningsanmälan också och fler papper och hitta terapeut i stockholm och verkligen hitta arbete. jag vet ingenting, jag är bara ett barn. orkar inte, ta hand om mig lite.

lactulos

det finns inte ork och kanske inte heller något jättisintresse från annat håll av att gå igenom händelser av den senare tiden. jag är juni nu, allt är som jag lämnade det (studentgratulationerna ligger fortfarande och slappar på skrivbordet; kanske de kan få göra det tills någon får för sig att det ska vankas julstädning).

göteborg->sara->flätor/svettiga baguetter->milano->haschklump i fickan->kramkort->släkt->nattpromenader->oändliga mängder öl->hångel.

så sitter vi där igen, på loftet, en och annan låtsasbekant kilar förbi. jag vet nu mer än någonsin att jag har lämnat dehär gatorna och skogarna bakom mig. absolut inte dehär människorna runt bordet, ABSOLUT INTE. vi ska bara förflytta oss, till luft vi bättre kan andas. glitterbarnen.

"ingenting är för mig längre konstigt", sade jag och slängde upp benen mellan framsätenas ryggstöd.

när andra sitter på loftet är det fart och fläkt mellan loft och resten. när vi sitter där lämnas vi ifred, ingen fart och fläkt, allt enligt reglerna. jag vill tillbaks hem nu, en dag här räcker; glitterbarn, hur har ni orkat hela sommaren?