sugarsugar

jag var, sminkad och hårfixad och ombytt, på väg ut på äventyr på det söder som en gång var. framme och ute på gatorna blev jag plötsligt livrädd och åkte hem igen. jag betraktade pillerburkarna en stund och kom fram till att de fick vänta. grät och somnade in med tredje kanalen som vaggvisa.

det finns tonvis av bättre skivor än just de från sjuttiotalet och detta lär jag mig aldrig. nu sitter jag här igen med ett konstigt punkochayayay-album. jag vet om få skivor, och det med ännu färre artister, från sjuttiotalet som känns värt att lyssnas på.
annars är tillgången på musik inte stor, jag läser om musik istället (twee på svenska, vill någon vara så vänlig och tala om hur vapnet låter?). läser om musik gör jag kanske på sockerbaren, innan jag blir full och bara låtsas för att se upptagen ut. sådantdär tröttnar man också på, så jag skriver lite på tunnelbanekartan. vingliga bokstäver säger; "jag tror jag fick den äran att se en sångskata i fågelkavaj", "jag måste plötsligt hejda mig från att titta mig runtomkring, det var inte kärleken jag skulle hitta utan.. hrm.. mig själv."

i en lägenhet full av instrument bor en jonglör/författare/snart japankänd bandmedlem. vi dricker vin och lyssnar på vuxenmusik, han är trots allt född nittonhundrasextioåtta. jag vet att han vill någonting, det är till och med oundvikligt, men när han jonglerat klart säger jag att jag är trött och vill sova. ligger på samma sida, bort från allting, hela tiden och hela kroppen värker. han ligger för nära, märker du inte att jag svettas?

kostym&slipsklädda virtanen ser jag överallt, men bara i form av affisch och han säger att hiphop är ute och indierock inne. jasså, tackartackar för upplysningen.

jag måste erkänna att jag är livrädd, hela tiden.