pioneers

ligger i sängen, sitter i fåtöljen, ligger i sängen igen. sitter i fåtöljen. det finns helt enkelt inte tillräckligt med plats för all elektricitet som omger mig. sitter i en vattentomt badkar och röker. det finns inte tillräckligt med plats. vågar inte gå ut, där kan jag inte ta av den plats som trots allt finns. rädd för backen, rädd för liljeholmstorget, rädd för tunnelbanan, rädd för affärer. gråter till allsången, den där i en djurpark, på teve. svettas. vill köpa godis och sen spy, men vill inte heller gå ut. så rädd så rädd.

the ponys?

från en storstad till en annan, den jag en gång trodde var min. det var natt hela tiden.

"jag har aldrig hånglat med en piercad tunga!". sen våldshånglade jag henne, stackars prydliga flickan. lånade ut en tröja och fick gå x kilometer för att få tillbaks den igen. på gretas är drinkarna söta och flickorna likaså, det är bara de elaka ögonen (överallt) som utgör det faktum att det är någonting som inte riktigt stämmer.

en dag tidigare satt jag mitt i det arabiska språket, en taltränande papegoja och currydoft. en mörk flicka satt och lekte med en ljus barbie som också pratade arabiska. själv öppnade jag ölburk efter ölburk samtidigt som jag pga av den olidliga hettan fläktade mig och läste om pillerberoende. jag blev emottagen av ia och sara och natt blev det.

jävla glassplitter, att ligga där på toaletten precis då när jag inte mådde bra.

saknande efter hopponens sara, så waisted att ensamma uppleva varsin storstad.

hem till stockholm och the ponys ikväll, de såg söta ut på bilden i alla fall.

klövervägen

magsjuka, paniktelefonsamtal, femtioårskalas, biograf, greenpeacebidrag (så hopplöst, men går det att motstå storögdblinkblinkflicka), håkki&BD-stadsbiljetter, judits secondhand och allt möligt.

med paket i handen och förväntan i magen gick jag upp för hembacken. ur paketet och ut på sängen ströddes randiga strumpor, blommigt örngott och fyra lakritsstänger, allt detta av finska kvalitetsmärken. förlåt att jag fräste åt dig mamma och be om ursäkt för att du ger mig dåligt samvete.

det roliga med att personalen på tre b består av tre muslimer, en vegetarian och en sötsakshatande är den fruktöversållade, och även gelatinöversållade, nk-tårtan som den kärlekskranka anhörige stolt överräckte i midsommarpresent.

mitt liv med omnejd ger mig dåligt samvete.

tittar tillbaks på detta och inser att jag framstår som den ultimata provinssirockbesökaren, med sydafrikaväska och allt. jag är fortfarande sexycitysinglechic, jag lovar.

sugarsugar

jag var, sminkad och hårfixad och ombytt, på väg ut på äventyr på det söder som en gång var. framme och ute på gatorna blev jag plötsligt livrädd och åkte hem igen. jag betraktade pillerburkarna en stund och kom fram till att de fick vänta. grät och somnade in med tredje kanalen som vaggvisa.

det finns tonvis av bättre skivor än just de från sjuttiotalet och detta lär jag mig aldrig. nu sitter jag här igen med ett konstigt punkochayayay-album. jag vet om få skivor, och det med ännu färre artister, från sjuttiotalet som känns värt att lyssnas på.
annars är tillgången på musik inte stor, jag läser om musik istället (twee på svenska, vill någon vara så vänlig och tala om hur vapnet låter?). läser om musik gör jag kanske på sockerbaren, innan jag blir full och bara låtsas för att se upptagen ut. sådantdär tröttnar man också på, så jag skriver lite på tunnelbanekartan. vingliga bokstäver säger; "jag tror jag fick den äran att se en sångskata i fågelkavaj", "jag måste plötsligt hejda mig från att titta mig runtomkring, det var inte kärleken jag skulle hitta utan.. hrm.. mig själv."

i en lägenhet full av instrument bor en jonglör/författare/snart japankänd bandmedlem. vi dricker vin och lyssnar på vuxenmusik, han är trots allt född nittonhundrasextioåtta. jag vet att han vill någonting, det är till och med oundvikligt, men när han jonglerat klart säger jag att jag är trött och vill sova. ligger på samma sida, bort från allting, hela tiden och hela kroppen värker. han ligger för nära, märker du inte att jag svettas?

kostym&slipsklädda virtanen ser jag överallt, men bara i form av affisch och han säger att hiphop är ute och indierock inne. jasså, tackartackar för upplysningen.

jag måste erkänna att jag är livrädd, hela tiden.

sidewalk express

skillnaden mellan här och där är kanske att man måste vara trevlig och social här, jämt. annars får man inga vänner. jag undrar vid vilket stadium det går att börja ge signaler om att här är en människa som inte mår helt bra. tänk om man aldrig får det, vem ska jag prata med?
är det bara jag som har missuppfattat?

liljeholmslivet

jag har varit slemhostig och snorig i princip hela tiden och detta har möjligtvis varit orsaken till att bara en enda kris uppstått under den här tiden.

jag är en av de få vita bland personalen, tihi, "kanske du vänjer dig vid de svarta så småningom". tant nonnas syster, jag har redan vant mig. iklädd i blå piké och randigt pippiförkläde kan man väl inte annat än stormtrivas. eller åtminstone trivas. eller hantera situationen.

läser "att komma hem ska vara en schlager" och känner mig fullt tillåten att ensam spatsera in på nattklubben en onsdag kväll. "hur gammal är du?". -aderton. "va?". -aderton. "va?". -arton. "okej, välkommen."
beställer öl och sätter mig ner i en cosy soffa, tittar mig omkring och kommer på mig själv med att syna människornas klädsel i undran om jag kommit rätt. factorymusik och stapplande samtal i rökrummet. ingen verkar förstå mig och salongsberusade ensammaste jag går snart hem. gråter&spyr&rispar tills jag somnar.

en annan dag sitter jag tillsammans med ett gäng rappare på kafé fyrtiofyra och får lära mig vad det är att tågsurfa. jag gäspar och går hem.

idag ska yttersta tvärgränd kollas in, måtte gatan kännas som i filmvärlden.

jag saknar många.

kändisspan; feven och richard wolff.

star canal

"att komma hem ska vara en schlager".

en plus två halva dagar i en luftig och ljus lägenhet, det gick till och med att andas. jag sov bättre än jag gjort på länge också, men det bästa var att ingenting upphörde i och med att jag tänkte på att det var på det viset. och älskade flickan med modetidningarna; det är faktiskt så att det känns tusenxtusen bättre då när någon i stället för att "äsch, du inbillar dig, det är inte sådär" säger "jag vet hur det känns". när jag inte är den enda och de andra kan se hur trygga som helst ut på ytan.

jag hoppas att innerligt att bp gjorde bra ifrån sig i det franska språket igår, jag vet att ett nederlag som just det här året kan ställa till med skulle vara hemskt för henne.

jag ska titta på en nästan pastel vespa idag och hoppas att den här dagen inte gör mig till en riktigt förfärligt oformlig klump inför imorgon.