games for boys

plötsligt sitter jag där och tårarna kan aldrig sluta rinna. tidigare har det hetat att "inte visste jag att du var känslig" och jag inser plötsligt det som min mor sagt hela tiden och som jag ansett vara så fånigt. jonnah, du kommer att bli hårt bemött i livet om du aldrig lättar på ditt hårda skal.
har jag alltså gett sken av att vara en stentuff linda hamilton? jag känner inte igen mig i någon beskrivning, varken min mors eller den av min närmaste vän. det enda jag kräver är att bli respekterad som tapper och kramad när jag gråter.

monday, monday, scenen ikväll. vad gör jag där?