vit bostad/prunkande

det finns en liten vrå där jag får koka nästan hur mycket kaffe jag vill och det är någonting av det nya "hemmet där tiden står stilla". egentligen är sådana här inbillningar av en stjälpande art, jag försummar ju så mycket när jag känner mig som tryggast.

jag tycker om dig som mest när du tycker om mig som minst. alltid varit.

jag ska inte vandra kvinnogatan fram.

min vän sara, hon åker över vattnet. jag vet aldrig riktigt säkert om vi är i samma land. rara.

är det kroppen som drar mig mot markytan eller finns det något annan orsak till min olust? jag skulle vilja skrika några ord av vikt och dra min käraste riktigt hårt i håret (men inte så att det gör ont) och springa mig vaken.