spegelkras

flydde över landet till tidlös gruppterapi och verklighetsundglidande tyst samförstånd och inte så lite klanterier från min sida. när jag ska försöka återberätta så inser jag att det inte fanns någonting utryckbart att ta fasta på utan att vistelsen mest bestod av en känsla helt olik de andra under den senaste tiden upplevda. jag försökte gripa tag om någonting just då, men det resulterade i att det mesta gled undan i allt snabbare takt.

film i sofforna med christoph och fiskar framöver i väntan på att nån kanske förstår att sakna mig. jag tror faktiskt att det är möjligt.