kaffehuset

någonting händer, jag får goda vibrationer, men jag vet inte vad. får ju inte dras ner i någonting precis just nu när mycket verkar gå vägen. destruktivt, alltid så destruktivt. nu är det klyschornas (ja, jag vet) tid igen, kanske jag inte har förändrats sedan det första inlägget här. vad vill man? är det bara jag som är upprepningsskadad? den numera bokförsäljande pojken tror att våra inställningar påverkats av laman (ett stort farligt djur) och jag håller med. nu vill jag ha någonting att skylla på eftersom och tack vare att ingen terapeut, åtminstone i mitt fall, kunnat (om än velat) hittat spår av incest eller andra påtagliga katastrofer. jag vet, det skulle bli ett pirrigt avsnitt detta här och det flyr jag inte från. jag är både glatt och förtvivlat pirrig. tvivelglad och in på min bara vinterknottriga hud.