miss and kiss

steinpottvägen-essevägen i ett hackigt tempo, den gyllene återhämtaren lunkar och en liten stund sitter jag också i köket i hemmet där tiden står stilla. det luktar vitlök. bullar hit och blöjor dit, "är du alltid såhär sprallig? alltså när du har druckit". åker in till mors hemstad och hemstrand och först gången på mycket länge inger tanken på ett visst möte ingen särskild laddning. jag är fri. saknar västmannagatan lite grand, särskilt nu när jag vet att där finns helikopterplattform, men det kan ju inte hjälpas. vill jag vara där oftare än förr? kanske det. mycket känns sorgligt och dammigt. vad ser jag, samma pennor i burken som för tie år sedan? i cd-stället står quake II. hela dagen har min svarta katt legat i min nya säng och jag letar efter ätbart precis överallt. snart ska jag söderut - det ska bli överväldigande.

je veux qu´il revienne

eftersom sorglösa dagar inte medför mycken kreativitet så har den här delen av min värld inte uttnyttjas. men everything has to come to an end och nu kommer jag igen krypande med svansen mellan benen. jag har försökt få svar på en del frågor genom att vända mig till vänner och faktiskt trott att de skulle kunna ställa sig konsekventa på sätt eller annat, men nu inser jag att vissa beslut måste jag ta helthelthelt på egen hand... så jag avvisade de mest genuina och rättskaffens kärleksförklaringar jag någonsin mottagit med halvhjärtade förklaringar som nu ter sig så ynkliga. är jag ynklig?