grön cykel

"är ni kära?" frågar jag honom och han svarar att kanske det. "vad ska jag göra om ni är kära? du kommer inte att ha tid med mig om ni är så himla kära". han säger att han kommer att ha massor med tid för mig men jag tror honom inte. jag vet hur alla blir när de är kära (och allt deras huvuden fylls av är en undran över hur de snabbast ska kunna bli på tu man hand igen). jag borde sova en stund.

du var så fin då jag steg av tåget och jag tänkte att vi kanske aldrig mer kommer att utväxla riktiga ord.

orkar inte, orkar inte, tomt och tomt och tomt.

now that i´m a junkie

happiness is chemistry
one, two, twee
you say painting, i say art
fight club
stories about babies, for babies

now you and your ex-girlfriend, the one with high heels, make fun of my childish needs.

ropsten - the lost tube station.

big j and little j, i wish it could come thrue.

jag pissar i dina dyraste parfymer.

nacka the räkmacka

ingen dag så lugn och stillsam, jag är förnöjsamt loj och nästan en med solen där vi ligger med litteraturen vid poolen. jonas i helvitt och solglasögon, ak i färgglad bikini, mads med saftglas och jag rättar till gulddiademet. jag har förstås sovit längst av alla, efter rött och rosé, jacuzzibad och basilikapuckar. "högt över havet" ekar över vattenytan och jag bryr mig inte om att skyla min pösiga kropp, den med blåmärken, ärr och darriga handleder. i solstolen skakar knäna så mycket att jag knappt kan urskilja texten i den rödvita boken och sedan drar de över pooltäcket, vi åker hem. vid spärrarna i vårberg luktar det som i sune och fias hus, några steg längre bort ligger en replokal jag snart ska besöka, hemma på vardagsrumsbordet ligger en ask med jelly beans i fyrtio olika smaker.

it´s the way i feel right now.

last trumpet

det ekar mellan väggarna, trumpetsolot studsar allt långsammare fram och tillbaka och snart ligger jag gråtandes på en tunnelbanestation. min parka smutsig, mitt ansikte finnigare än någonsin. jag saknar min kollega i karlstadsnatten, förstår inte hur sådana sekvenser etsar sig fast och samtidigt bara försvinner.. ut och bort.

inte ens det faktum att per är tillbaks lättar upp. han nonchalerar och jag smäller igen dörren rakt framför näsan på honom, säger att jag klarar mig själv. de flesta kickar ligger just nu i att trotsa och sätta sig på tvären.

det enda kontrollerbara är skivorna vi spelar, ja, vi ÄR makten då vi spelar våra skivor.

bullerholmsgränd

det första hon frågar är om jag råkar ha ett tält och jag säger att jo men jag ska också till säffle och vi är vänner. han och jag drar några ordlekar och sedan är vi vänner. outsidern som doktorerar är dock lite svårare, eller det är inget fel på hans sociala kompetens, snarare fallerar våra försök att presentera oss för varandra i och med mitt mismatchande med sydeuropeisk glättighet. usch, jag är så elak.